Teaterrecension: Välkommen till framtiden!
"Visste du att det inte var riktiga skådespelare på scenen?" säger en kvinna hänfört till en annan i foajén. Det är Gob Squad's Kitchen hon precis har sett.
Gobs Squad's Kitchen 7.8, Buliding after Catastrophes 7.8, The Talented Mr. Ripley 8.8.
Skådespelarna drar upp en efter en, lirkar och lockar tills de slutligen övertalat publikmedlemmarna att ersätta dem på scenen. Man får säga nej. Något varsamt och sympatiskt hos ensemblen gör att de flesta tillfrågade ändå våghalsigt tänjer på sina gränser. Sarah Thom lyckas till och med övertala en kvinna att spela upp en "nästan"-kyss tillsammans med henne. Det känns som om Andy Warhols profetia förverkligades här och nu. I framtiden kommer var och en att bli världskänd i femton minuter.
Om Warhol handlar också föreställningen. Kitchen var titeln på en av popkonstnärens första filmer som var så där typisk warholsk: några människor samtalar i ett kök, inget händer egentligen. Författaren Norman Mailer höjde ändå filmen till skyarna som ett enastående tidsdokument. "Jag misstänker att man om hundra år kommer att se på Kitchen och säga: 'Ja, så där var det under de sena femtiotalen och de tidiga sextiotalen i Amerika.'"
Engelsk-tyska Gob Squad tar Mailer på orden och ger sig in för att återskapa inte bara Kitchen, utan också filmer som Eat, Sleep och Screen Test. Och ja – människorna i filmerna gör precis som titlarna utlovar, det vill säga äter, sover och deltar i en provfilmning.
Högironiskt, humoristiskt och ett med ett överflöde av metanivåer driver Gob Squad med Warhol och tidsandan. Före föreställningen bjuds publiken på rundvandring bakom scenen. Det är nämligen här allt händer och dokumenteras med kameror för att sedan förmedlas vidare till publiken på en enorm skärm. Vid köksbordet sitter Sean Patten med sextiotalslugg och röker. "Det är sextiotal, alla röker!", påpekar han för en gravid kvinna. Och i samma banor fortsätter sedan jargongen på skärmen: Patten och Bastian Trost försöker få till en trovärdig stämning i köket och Sara Thom lär ut The Factorys drogvanor.
Men var den här tiden verkligen vändpunkten i vår kulturhistoria? Förstod människorna som levde då att de befann sig i ett brytningsskede? Var det på sextiotalet alla originella idéer såddes? Existerar originalitet i våra dagar? I Gob Squads roliga rekonstruktion blir frågorna plötsligt konkreta.
Publikdeltagande som grepp blir smått beroendeframkallande. I kontrasterna mellan skådespelare och icke-skådespelare kan man förstå vår kulturs tjusning för den "vanliga människan". Spontaniteten är vacker och blir en del av konstverket.
Filmen används på ett smart sätt och finns för en gångs skull inte bara där som ett ornament utan som en oumbärlig del av grundidén. Och så effektiva de svartvita närbilderna sen kan vara! Oavsett om det handlar om Thoms blick under de slokande lösögonfransarna eller Trosts dråpliga minspel när han simulerar en orgasm går bilderna rakt in.
Barnens katastrofer
På Tampereen Työväen Teatteris intima källarscen berättar fyra finländska barn sakligt om sina iakttagelser av klimatförändringen. En flicka upplevde nyligen en farlig storm, en annan hoppas på palmer i Tammerfors och att hon fortfarande ska kunna bo kvar när grundvattnet stiger. En pojke tror att tyska djur nog kommer att flytta till Finland i framtiden.
Eva Meyer-Kellers och Sybille Müllers turnerande föreställning Building after Catastrophes är egentligen en platsspecifik workshop för barn. Frukterna får vi se på scenen, texter och framträdanden som både är rörande och roliga.
I anslutning till performancen visas också en dokumentär om en tidigare workshop i Tyskland där barn uppriktigt diskuterar världen och dess potentiella undergång. Projektet öppnar för kreativitet men framför allt möjligheten att strukturera sin omgivning.
Ripley på plagen
Förväntningarna är höga när David Rulands Mr. Ripley äntrar plagen och därmed rubbar Dickies (Sebastian Schwarts) och Marges (Luise Wolfram) ljuva vardag med sin lysande vita kropp och sitt gälla, skärande skratt. Fokus i Schaubühnes The Talented Mr. Ripley ligger på relationerna mellan de tre huvudkaraktärerna i Patricia Highsmiths thriller och skolgårdsfasonerna som tycks härska också i vuxenlivet.
Tilltalande är de aningen ovanliga tolkningarna som följer andra mönster än i Anthony Minghellas populära filmatisering från 1999. Marge i sina pepitarutiga shorts visar anorexitendenser, äter bara salladsbladen på trekantssmörgåsen. Dickie är i sin tur en riktig gris vilket vi får vittna på suparresan till Rom. Både diabilder och hans försök att tafsa på damer i publiken tjänar som bevis. Eleganta och smidiga är också flera av första aktens scenlösningar.
Trots fint samspel speciellt mellan Ruland och Schwarts känns Schaubühnes föreställning ändå smått förutsägbar som helhet. Femtiotalsdekoren bildar ett vackert panorama men rummets djup och perspektiv utnyttjas inte till fullo. På samma sätt är The Talented Mr. Ripley dramaturgiskt aningen jämntjock, andra akten känns som ganska konventionellt kammarspel. Regissören Jan-Christoph Gockels originella idéer manifesteras främst i första akten. Jag hade gärna upplevt mer av Ripleys försök att manipulera publiken och karaktärens mycket samtida habegär.