Filmrecension: Misären möter idealisten
Kontrasten mellan lärarinnans obotliga optimism och den rådande misären är naturligtvis slående men som drama vill Katmandu – himlens spegel inte riktigt ta eld.
Drama
Manus: Icíar Bollain och Paul Laverty. Foto: Antonio Riestra. Musik Pascal Gaigne. I rollerna: Verónica Echegui, Sumyata Battarai, Norbu Tsering Gurung, Bikram Pariyar, Muna Thami, Sangita Tamang.
Eldsjälarna vid katedern har varit många i filmens värld. Man tänker på Robert Donat i Adjö, mr Chips eller på en entusiasmerande Robin Williams i Döda poeters sällskap. Allt för sin stora pedagogiska uppgift ger också Verónica Echegui i Icíar Bollains Katmandu – himlens spegel (Katmandú, un espejo en el cielo) där hon ofta får kämpa mot tröstlösa odds.
Av Bollain såg vi nyligen den till Bolivia förlagda ambitiösa och mångskiktade metafilmen Till och med regnet. Nu har hon begett sig till Nepal, republiken som här ännu är monarki då det gäller 1990-talet. Inspirerad av verkliga händelser berättar hon om den unga katalanskan Laia (Verónica Echegui) som anländer till huvudstaden Katmandu för att jobba som volontär i en lokal skola. Vad som möter henne är fattigdom och elände, kulturklyftor och kastsystem, byråkrati och korruption. Så tufft var det nog inte för den lilla byskollärarinnan under kommunismens gryning i Mark Donskojs film från 1947.
Skenäktenskap blir äkta
Men Laia är en idealist med tåga och kraft som tror på sin uppgift. Anfäktad av egna traumatiska skolminnen från Francos Spanien kämpar hon som en tigrinna vidare trots motgångarna. Bara för att möta nya motgångar. Då hennes visum inte förlängs ingår hon ett skenäktenskap med Norbu Tsewring Gurungs förståelsefulle unge man. Med honom gör hon en utflykt till de betagande berglandskapen där känslorna plötsligt blir äkta.
Kushila (Muna Thami), en av hennes favoritelever, säljs av de fattiga föräldrarna och hamnar på bordell i Bombay. Laias alltiallo är hennes assistent Sharmila (Sumyata Battarai) som fungerar som en viktig kontaktlänk med lokalbefolkningen. Men även i hennes fall ligger tragedin i bakhåll. En strimma ljus sipprar slutligen in då Kushila återvänder.
Kontrasten mellan lärarinnans obotliga optimism och den rådande misären är naturligtvis slående men som drama vill det inte riktigt ta eld. Regissören Bollain och manusförfattaren Paul Laverty, gammal samarbetspartner med Ken Loach, har med inslag av lokala amatörer gjort en dokumentärt präglad berättelse om underutveckling och undervisning. Det är mycket sympatiskt men lite deklamatoriskt och utan dramatisk glöd.