Bokrecension: Med gatan som slagfält
”Det här är något som vi helst inte vill känna till" var utgivarens kommentar till en av den nya aggressiva trendens romaner i Ryssland. Kristina Rotkirch har läst två beskrivningar av en radikal subkultur.
DJ Stalingrad. Iskhod. Azbuka, 2011
Dj Stalingrad: Eksodus. Into, 2012
Zakhar Prilepin: Sanjka. Ad Marginem, 2008
Man läser dem som rapporter från ett inbördeskrig, ett krig som vanligt folk inte märker när de lugnt ser på kvällsnyheterna. Det är då gäng unga ryssar drar ut från förorterna och förvandlar gatorna till slagfält. I två böcker, skrivna av personer som själva marscherat med kniven i hand, berättas om denna desperata proteströrelse.
Kortast och hårdast är pseudonymen DJ Stalingrads Iskhod som i vår kom på finska med titeln Eksodus. Texten blev först känd på nätet innan den publicerades, tydligen med stor tvekan, av tidskriften Znamja. Den hade nämligen upplevts som så kontroversiell att redaktionen försåg den med en brasklapp: ”Det här är något som vi helst inte vill känna till, men som vi ändå måste vidkännas. För utan dessa röster ur en radikal subkultur blir vår kunskap om vårt eget folk ofullständig”.
Det handlar om röda skinheads från tröstlösa förorter, desperata tonåringar och rotlösa unga män som hatar det mesta och avreagerar sig genom att slåss. De rör sig i grupper som drar omkring i Ryssland på härjningståg, plundrar butiker, sätter bilar i brand och möter lokala gäng i våldsamma slagsmål. För dem är våldet ett sätt att manifestera sig själva, den enda trumf de svaga besitter.
”Vi hör alla till den förhatliga postsovjetiska generationen, för oss finns ingenting, varken mål eller principer, ingenting annat än den sorg som kommunismen har gett oss i arv. (...) Det var meningen att vi skulle lida och dö för någonting stort, men nu när allt har blivit likgiltigt och tomt, är det vi som dras till lidande och död.”
Författaren DJ Stalingrad solidariserar sig med de fattiga, outbildade, arbetslösa unga som drar fram längs gatorna skrikande ” Vi ändrar allt med ett tag – som Stalin, Berija och GULAG!” Han lånar dem sin röst, men har själv studier bakom sig, lever periodvis i kloster och ställer upp för en nödpatrull som försöker rädda uteliggare innan kölden eller hundarna tar dem. Samtidigt deltar han med vapen och metallstänger i gatustriderna där knivhuggen ger honom en euforisk kick.
När Iskhod sedan också utkom som bok blev reaktionerna starka, särskilt som även språket är helt ocensurerat. Petersburgkritikern Viktor Toporov ansåg att sådana extremister överhuvudtaget inte borde få förekomma i medierna medan andra har nominerat boken till litterära priser och föreslagit att den borde bli obligatorisk läsning i högstadierna.
Krig med myndigheterna
Samma kaotiska och odemokratiska samhälle, samma generation hemlösa unga skildras i kultromanen Sanjka av Zakhar Prilepin, en av de mest uppmärksammade, populära och prisbelönta yngre ryska författarna. Också här råder det öppet krig mellan myndigheterna och gängen, också här bränner man bilar, men nu tjänar man ett parti – det sedan 2007 förbjudna Nationalbolsjevikernas parti där Prilepin själv är medlem.
Och nu är man välorganiserad och färdig att gå bra mycket längre: till lönnmord av ”ryskfientliga” letter i Riga, till ockupationen av stadshuset i en provinsstad, till den drömda revolutionen... Det enda man har att satsa är, än en gång, sitt eget liv. Och den enda lojalitet man känner gäller andra förlorare i dagens Ryssland. Det är byn där Sanjkas farfar är den sista kvarlevande karln som inte drunknat i vodka, det är hans slitna fattiga mamma och så är det vännerna i rörelsen.
Här blir ”Sanjka” ett intressant bidrag till böckerna om de revolutionära rörelsernas inre dynamik. Prilepin skriver om kravet på disciplin, om vördnaden inför ledaren (som heter Kostenko medan det uppenbart är Eduard Limonov som avses) och om interaktionen mellan de olika medlemmarna. Det är den späda men suveräna Jana som våldtas och torteras av polisen, det är den tystlåtne Negativ som hamnar i fängelse i Lettland, det är den alltför uppspelte Venja som till och med han upphör att le när gruppen i slutet har belägrat ett stadshus och hotas av militären.
Då soldaterna hoppat ner från stridsvagnarna och gör sig beredda att storma byggnaden, tar Sanjka en megafon och skriker: ”Ni är ingenting annat än avskum och förrädare! Makten som ni tjänar stinker! Själva är ni fyllda av var, man ser maskarna kräla i era öron! Stick!”
Våld föder våld
Mycket tydligare än så skildras inte nationalbolsjevikernas ideologi. Det gäller att försvara Ryssland och det ryska, och det uttrycker man så här: ”Jag vill återfå det Ryssland som har tagits ifrån mig”. ”Jag vill inte leva i ett land som kommer att dö om trettio år då det befolkats av tjetjener och kineser”. ”Jag behöver ingen nationell idé – jag är rysk, det räcker”. ”Jag bryr mig inte om er frihet – jag bryr mig om mitt fosterland, dess jord, dess barn, dess arbetare, dess åldringar.”
Våldet berättigar man genom att hänvisa till det indirekta våld som staten utövar mot sina svagaste. Det finns några verklig obehagliga scener, som till exempel när Sanjka i slutet kastar ur en kommunal tjänsteman genom fönstret på femte våningen. Karln ifråga är en hygglig typ, en gammal familjevän som ihärdigt har försökt hålla kontakt och resonera med Sanjka.
Det som också känns obehagligt är att Prilepin själv inte verkar ha någon distans till rörelsens aggressiva nationalism och våldsmetoder. Och eftersom han skriver hyfsat bra och är mycket populär, särskilt bland de unga, finns det de som anser att Prilepin är direkt farlig.
I vilket fall som helst vittnar både Zakhar Prilepin och DJ Stalingrad om en bred och dov förtvivlan bland stora grupper förbisedda unga människor. Och man kan förstå dem som undrar hur det inte förekommer mera våld i Ryssland när skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i landet för länge sedan har överskridit alla anständiga proportioner.