Recension: Norsk opera tjusar i Nyslott
Norska operans gästspel i Nyslott gav övertygande bevis på det väldiga uppsving ensemblen har gjort sedan den fick sitt sensationella nya operahus i Oslo. Benjamin Brittens Peter Grimes och Gisle Kverndokks Den fjerde nattevakt blev stora upplevelser också i främmande och tekniskt mindre väl utrustad miljö på Olofsborg.
Gisle Kverndokk: Den fjerde nattevakt. Dir.: Rolf Gupta. Regi Ivar E. Tindberg, scenografi Tine Schwab. I rollern bl.a. Espen Langvik, Marita Sølberg, Ketil Hugaas, Angelica Voje och Nils Harald Sødal. Olofsborg 1.8.
Benjamin Britten: Peter Grimes. Dir.: John Fiore. Regi: Paul Curran, nyregi Victoria Boman-Larsen och scenografi Robert Innes Hopkins. I rollerna bl.a. Henrik Engelsviken, Solveig Kringelborn, Ole Jørgen Kristiansen och Hege Højsæte. Olofsborg 31.8.
Den fjerde nattevakt är den älskade norske arbetarförfattaren Johan Falkbergets genombrottsroman (1923), en berättelse som utspelar sig i början av 1800-talet i den unika gamla gruvstaden Røros, som hör till Unescos världsarv. Operans namn är hämtad ur den gamla svenska Bibelöversättningen och hänvisar till människans rädslor i yttersta stund under nattens sista timma. Det var under den fjärde nattväkten som Jesus vandrade på vattnet. I den nya översättningen står det "strax före gryningen".
Liksom romanen berättar operan om livet i gruvstaden och om den nya prästen Benjamin som förälskar sig i en ung olyckligt gift kvinna av folket. Handlingen omspänner hela hans liv, under vilket han utvecklas från en dryg person som predikar Herrans tukt och förmaning till en ödmjuk man som först på sitt yttersta lyckas vinna respekt i det samhälle där han arbetat.
Med i operan ryms ett intressant persongalleri, folkkultur i många former och en djup upplevelse av människans prövningar. På sätt och vis påminner den nyskrivna norska operan litet om våra egna nationella operaklenoder De sista frestelserna och Röda strecket.
Tro och tvivel
Det handlar om frestelser och rädslor, tro och tvivel, självrannsakelse samt behovet av förlåtelse och försoning. Det musikaliska materialet är rikhaltigt och oerhört välfungerande, gripande och ofta pregnant musikteater. Den mångsidige och produktive kompositören Gisle Kverndokk har haft framgång också utanför Norge med just opera, musikal och filmmusik.
Under sina besök i Røros spelade Kverndokk in stadens kyrkklockor och andra ljud, vars harmoniska övertoner han behandlade med datorteknik. Han har också införlivat folkmusik från Røros som har norska, tyska och svenska influenser. De psalmer som ingår har han komponerat själv och naturligtvis skrivit en hel del regelrätt, tonal och atonal operamusik med arior och ensembler.
Det första mötet mellan Gunhild och prästen Benjamin, båda gifta på sitt håll, får den mest suggestiva musik man kan tänka sig. Det är som om den antydde att deras kärlek är så stark, att de kan ta sig rätten att trotsa den konventionella moralen. Kverndokks "vanliga" operamusik är också mycket tilltalande, men allra mest imponerades jag av de speciella ljudlandskapen, de som skapats på dator eller spelmansmusiken eller de enastående trallerskorna.
Övertygande spel
Som prästen Benjamin är barytonen Espen Langvik synnerligen övertygande både i sin stolthet och i sina tvivel. Hans Gunhild är en gripande folklig kvinnogestalt tolkad av ytterst personliga Angelica Voje. Mustigt och humoristiskt spelande Ketil Hugaas är filosofen, smeden och spelmannen Ol-Kanelesa, en man som har en djup levnadsvisdom, som den mera bildade prästen saknar. Vissa komiska karaktärer ingår också och samtliga roller är tecknade på kornet, inte minst den förorättade äkta mannen David, som görs intensivt av Nils Harald Sødal.
Orkestern imponerade under Rolf Guptas ledning. Regin var idealiskt kongenial och skickligt omplanterad av Ivar Tindberg, som också skrivit det romantrogna librettot. Idén att låta de personer som dör vandra ut upp längs trappan till vänsten var säkert skapt speciellt för gästspelet och fungerade fint. Det gick relativt raskt undan i handlingen och det höll också oftast longörerna på avstånd. På scenen medverkade även en äkta spelman, John Ole Morken.
Slagkraftig Peter Grimes
Den verklige hjälten i denna föreställning av Peter Grimes var naturligtvis Nils Harald Sødal som utöver sin viktiga roll i Den fjerde nattevakt med kort varsel gick med på att hoppa in i fiskarens roll för en insjuknad kollega. Utan att visa några som helst tecken på trötthet ger han en vokalt storartad tolkning av den tunga rollen. Han har en stark, tydligen problemfri, stor nordiskt klingande tenor och en nervös känslighet som gör rollen gripande.
Regin som förlagt handlingen till tiden för operans tillkomst har klokt nog valt att se fiskaren som ett offer för olyckliga omständigheter, inte som en pervers enstöring som missbrukar sina lärlingar. Därmed får fiskaren publikens sympati och det går att betona hur orättvis en mobb kan vara mot avvikande individer i ett litet samhälle.
Lärarinnan Ellen som vill rädda Peter Grimes gjordes av superbt sjungande Solveig Kringelborn. Den sympatiske kapten Balstrade sjöngs med härlig klang av Ole Jørgen Kristiansen. De många rollerna tecknades färgstarkt av en fin ensemble som verkligen har en imponerande slagkraft. Orkestern leddes med djupaste förståelse av chefsdirigenten John Fiore, en gammal bekant från tidigare år i Nyslott, och operakören gjorde en stark insats. Just orkestern och kören har givetvis fått tillskott och större budget i och med det nya huset.
Det norska gästspelet har dessvärre inte sålt så bra. Den sista veckan med ett gästspelande hus är ett intressant inslag i festivalen och har under gångna år gett härliga upplevelser. Men någonting bör tydligen göras för att veckan skall bli en höjdpunkt. I år kan den dåliga biljettåtgången förklaras med verkens något mindre dragningskraft och förmodligen också OS på teve.