Filmrecension: Tijuana Brass med Gibson
I äventyret Get the Gringo är Mel Gibson onekligen tillbaka i sitt rätta element efter det visserligen sympatiska men förbryllande utspelet i Jodie Fosters The Beaver.
Action
Manus: Adrian Grunberg, Mel Gibson, Stacy Perskie. Foto: Benoît Debie. I rollerna: Mel Gibson, Kevin Hernandez, Dolores Heredia, Daniel Gimenez Cacho, Peter Stormare.
Filmen är regisserad av den numera i Mexiko verkande Adrian Grunberg som var Mel Gibsons regiassistent i Apocalypto.
Här dyker Gibson upp som Driver, en kriminell kuf med brokigt förflutet. I inledningens fräsiga biljakt jagas han och den döende kumpanen, båda i clowndräkter, efter en lukrativ kupp av polisen och lyckas ta sig över gränsen till Mexiko. Men där blir det stopp och Driver omhändertas av korrumperade mexikanska poliser som förpassar honom till fängelset El Pueblito i Tijuana.
Det gäller en horribel håla där en märklig frihet, eller djungelns darwinistiska lag, ändå existerar. I El Pueblito, som bygger på ett experiment i verkligheten, råder ett slags självstyre och internerna kan förenas med sina familjer. Även om man inte kan fly därifrån råder där en sjudande kommers, från hamburgare och burritos till droger och prostitution. Ett mikrokosmos med drag av både basar och bordell.
Driver lär sig snart spelets regler men överraskande hjälp får han då han blir bekant med en 10-årig pojke (Kevin Hernandez) som lever där med sin mamma (Dolores Heredia) och bär på en dyster hemlighet. Hatobjektet för pojkens hämndplaner utgör fängelsets kejsare, Daniel Gimenez Cachos kartellboss. Utanför fängelset finns Peter Stormares vredgade amerikanska gangster Frank som vill ha tillbaka de pengar som snoddes i filmens prolog.
Drivers vänskap med pojken och hans mamma innebär mycket riktigt en väg till försoning och gottgörelse. En våldsam, kufisk, komisk och sardonisk väg där stilbrotten ibland blir iögonenfallande och där det mörka och burdusa inte ingår en lika elegant förening som hos bröderna Coen. Ändå har Get the Gringo, med Gibson själv som en av manusförfattarna, i sina bästa stunder en tilltalande grusighet som kan påminna om ”det nya Hollywoods” små kriminalfilmer från 1970-talet.