Recension: Tre legendariska operor i Nyslott
Tre av sommarens uppsättningar hör till operafestivalens legender genom tiderna: Aida, Trollflöjten och Den flygande holländaren. De är alla över tjugofem år gamla produktioner, vilket betyder att de kan kännas litet förlegade samtidigt som de onekligen har ett visst bestående värde.
Verdi: Aida, regi András Mikó, dir Elio Boncompagni, uruppf. 1986, nypremiär 7.7.
Mozart: Trollflöjten, regi August Everding, dir. Will Humburg, uruppf. 1973, nypremiär 9.7.
Wagner: Den flygande Holländaren, regi Ilkka Bäckman, dir. Philippe Auguin, uruppf. 1981.
För de flesta av dagens regissörer är det förmodligen en totalt omöjlig tanke att sätta upp en heltraditionell tolkning av Aida, som Andras Mikó gjorde så praktfullt 1986. Publiken kan däremot lätt se genom dammet och njuta av de självklara lösningarna och av de utsökta färgerna i Seppo Nurmimaas historiska scenografi och kostym. De flesta vokala prestationerna var synnerligen ståtliga och därmed blev Aida också i år en härlig upplevelse.
Den slanka amerikanska sopranen Kristin Lewis har setts tidigare vid festivalen. Hennes Aida är imponerande väl sjungen med stor volym och rätt problemfritt pianissimo. Därtill klämmer hon numera i med ett extra högt Ess i slutet av triumfscenen efter Maria Callas’ modell.
Som sin motspelare har hon Kammersänger Johan Botha från Sydafrika, en härligt klingande, väldig och nästan problemfri tenorstämma. Triangeldramat kompletteras av Anna Smirnovas mustigt vibrerande, spännande mezzosopran som Amneris. Jag vill inte hävda att det blev briljant spelad musikteater – konflikterna antyds snarare med gester och några hotfulla steg – men publiken fick minsann njuta av saftiga vokala godbitar.
Trollflöjten sattes upp av August Everding år 1973, alltså för 39 år sedan! Det var som bekant den opera som räddade festivalen och lockade ny publik till Nyslott. Om den fortfarande lyckas med det konststycket är den kanske inte ännu färdig för naftalin. Föreställningen har dessutom litet fräschats upp av Anselmi Hirvonen.
Också här håller de nya solisterna intresset uppe. Arttu Kataja, som gör fin karriär på Statsoperan i Berlin, gav en härlig insats som Papageno. Hans folkliga figur är lekfull, charmig och välsjungen. Som traditionen bjuder har även en del lokala savolaxiska vitsar byggts in. De sitter ju bra eftersom operan fortfarande och alltsedan första början har spelats på finska.
I den långa rollistan gör Marjukka Tepponen en verkligen gedigen och gripande Pamina, Sirkka Lampimäki klarar de hisnande koloraturerna i Nattens drottnings parti med briljant bravur och Jaakko Ryhänens naturliga auktoritet och värme fyller Sarastros roll med innehåll.
Prins Tamino sjöngs om inte direkt briljant så åtminstone mycket väl av Jussi Myllys och i karaktärsrollen som Monostatos var Hannu Jurmu en färgstark karikatyr. Maestro Will Humburg var också med på noterna i alla skämt som involverade dirigenten och däremellan var hans musikaliska grepp ganska stramt och mycket disciplinerat.
Trollflöjten är en så pass gammal produktion att det nog finns en del operahabituéer som inte längre står ut med den.
Uppsättningens funktion är inte heller att tillfredsställa den delen av publiken. Det är nog bäst att bara att föra statistik i biljettkassan och låta produktionen leva vidare eller läggas ner beroende på hur den drar ny publik.
Den flygande holländaren får sin premiär den 20 juli. Det har alltid varit en opera som stämningsmässigt sitter bra i borgen. Matti Salminen sjunger sin utomordentligt tecknade, giriga men mänskliga pappa Daland och den olyckliga kaptenens roll görs av Juha Uusitalo. Senta sjungs av den amerikanska sopranen Amber Wagner, som i fjol imponerade inte bara med sitt förpliktande släktnamn utan också med en vokalt fullödig Elsa i Lohengrin.
Kvar att se fram emot i år finns ännu bl.a. crowdsourcingoperan Free Will 21.7, den internationella sångtävlingen och det högintressanta norska gästspelet. Det nya operahuset i Oslo har gett Norska operan ett enormt uppsving och deras tolkning av Peter Grimes har fått ett utmärkt mottagande.
Normännens andra gästspelsopera är Gisle Kverndokks Den fjärde nattväkten efter Johan Falkbergets fascinerande roman. Det är en finstämd miljöskildring och en verkligen gripande historia om en präst som anländer till sin nya post i den lilla gruvstaden Røros, där han blir kär i en gift kvinna. Det lär ännu finnas gott om biljetter till gästspelet 31.7-4.8.