Musikrecension: Utmärkta ryska tolkningar
Dir. Valerij Gergijev, sol. Sergej Hatshatrjan, violin. Ljadov, Tjajkovskij, Prokofjev. S:t Michels musikfestspel 6.7.
Det är inget under att S:t Michels musikfestspel år efter år drar en lika stor och trogen publik. För visst serveras här några av de bästa tolkningarna av rysk orkestermusik i vårt land.
Speciellt i extranumret, Riddarnas dans ur Prokofjevs Romeo och Julia, bjöd Mariinskijteaterns orkester på en hårresande stark kontrast mellan det massivt muskulösa och minimalt finstilta. Här spelade man så starkt och svagt som man bara förmådde. Härligt var det också att iaktta hur lekande lätt orkestern spelade ett dylikt stycke.
Det egentliga konsertprogrammet framfördes likaså förtjänstfullt. Prokofjevs kompositionslärare och Rimskijeleven Anatolij Ljadovs tondikt Den förtrollade sjön utgjorde ett långsamt växande inledningsnummer: trevande, pastoralt och skimrande som Debussys La Mer.
Stycket saknar en egentlig klimax. Därmed ligger utmaningen i tolkningen i att hålla igen så mycket det går och ändå ingjuta spänning och intensitet, något som Mariinskijmusikerna och Valerij Gergijev lyckades fint med.
Tjajkovskijs violinkonsert har spelats en och annan gång tidigare, men sällan har tolkningen varit lika gedigen som i armeniern Sergej Hatshatrjans händer.
Hatshatrjan, född 1985, vann bland annat Sibeliustävlingen 2000, och har sedan dess spelat världen över. Hans tolkning var samtidigt virtuos men omsorgsfull. Hans cantabileton var härlig, spelet nyanserat och intensiteten hejdlös. Sarabanden ur Bachs Partita nr 2 i d-moll var helt annorlunda musik än Tjajkovksij men spelades lika smakfullt och idiomatiskt.
Det övergripande intrycket efter att ha hört Prokofjevs sjätte symfoni (1947) var förstås att tonsättarens symfonier är grovt underskattade och skulle förtjänas att spelas mycket oftare. Sexan skrevs samtidigt som femman och även om femman kanske är mera utvecklad har sexan otvivelaktigt sina kvaliteter: Musiken är stark och bastant och tidvis demoniskt massivt, som så ofta i fallet Prokofjev. I andra satsen, Largo, ingår allusioner till Wagners Parsifal. Tredje och sista satsen, Vivace, påminner mera om ett scherzo i sin lek- och lustfylldhet. I Gergijevs händer tolkas allting bastant och auktoritativt.
Efter Soile Isokoskis och Marita Viitasalos konsert i går avslutas S:t Michels musikfestspel i dag med Johannes Piirtos solopianorecital i Hirvensalmi kyrka kl. 17, väl värd att kollas in för den som rör sig i trakterna.