Operarecension: Jubel på Olofsborg
Det blev stort jubel i fredags bland festivalpubliken vid världspremiären av La Fenice, ett verk som är något av det mest osannolika man kan tänka sig i det finländska operalandskapet. Kimmo Hakolas inhemska buffa opera går delvis på venetiansk dialekt och handlar om den anlagda branden 1996 i operahuset i Venedig.
Dir. Jari Hämäläinen, regi Vilppu Kiljunen, dekor Kimmo Viskari, kostym Piia Rinne. I rollerna bl.a. Tuija Knihtilä, Dinyar Vania, Burak Bilgili, Valentina Farkas, Tommi Hakala, Karan Armstrong, Aki Alamikkotervo och Sirkka Lampimäki. Uruppförande på Olofsborg 6.7.
Operan är en tragikomedi eller en opera buffa seria, för att litet stöka till begreppen. Det är en genre som det möjligt att skratta åt allvarliga saker och därmed klara av dem. Sorg och skratt står som bekant varandra ganska nära. Kimmo Hakolas opera är även en kärleksförklaring till operatraditionen, livsstilen vid Medelhavet, de starka släktbanden, kärleken och kanske också livets stora galenskap.
Initiativtagare till operan är librettisten Juha-Pekka Hotinen och regissören Vilppu Kiljunen och deras intressanta och mångtydiga text styr operan i hög grad. Det var de som kontaktade Kimmo Hakola, vars musik nu delvis lever ett eget parallellt liv och blir till en fascinerande mångstilistisk mosaik med ett varierande persongalleri.
Centralfiguren är givetvis La Mamma, magistralt tolkad av Tuija Knihtilä. Hon styr och ställer och försöker hålla reda på de båda elektrikerna, hennes egen son Ettore, snyggt sjungen av tenoren Dinyar Vania, och dennes kusin Michelangelo, mustigt tolkad av turkiske basen Burak Bilgili. Det är dessa gossar som ordnar med en oskyldig kortslutning i huset som leder till att huset totalförstörs.
I hela den förra delen av operan dominerar Kimmo Hakolas egen starka, fantasifullt och virtuost orkestrerade musik med många stilistiska influenser, en musik som är bekant från hans piano- och klarinettkonsert. Här förekommer en massa stilistiska hänvisningar till allt det som klingat i operahuset genom tiderna, men de är mästerligt invävda i Hakolas eget tonspråk och tar inte överhanden. Däremot dränker musiken dessvärre sångstämmorna under sig.
Efter pausen ändras detta som genom ett trollslag. Den kvinnliga polischefen Giovannas inslag i TV-nyheterna sker plötsligt till tonerna av en aria ur Ambroise Thomas’ Mignon. Den är visserligen finurligt omskriven men utgör icke desto mindre ett långt citat med hisnande höjdtoner av Sirkka Lampimäki. Hon har gjorts till en sadomasokistisk figur som plockad ur Ligetis Le grand macabre.
Och citaten fortsätter. Följande långa lån är ur Bellinis Sömngångerskan och där används både arian och åtföljande kabaletta. Den eteriska musiken är given åt den österrikiska konservatorn Katharina von Wittgenstein, smånätt sjungen av Valentina Farkas, och den italienske repetitören Fiasconaro, välgjord av Tommi Hakala. De är operans obligatoriska och avväpnande, älskande par.
Elektrikerna blir fast för sitt brott, den ene omedelbart och den andre sju år senare i Sydamerika. Till denna del överensstämmer operans handling med verkligheten. Så släpps den ena ut och den andra buras in. I detta skede börjar texten debattera skuldfrågan under devisen égalité, fraternité och électricité. Med sina starka släktband bagatelliserar kusinerna frågan om vem som var den skyldige till katastrofen och det hela utmynnar i en märkligt dyster och vördnadsfull hymn till elektriciteten, kanske en symbol för det moderna samhället.
Precis då det håller på att bli för mycket av det goda, bryter Hakola musiken och påminner oss med några dråpliga blåsareffekter om att det trots allt är fråga om en opera buffa som talar om allvarliga saker men som inte nödvändigtvis behöver ta sig själv på blodigaste allvar. En mycket märklig opera är till ända.
Föreställningen är ytterst proffsigt gjord med Vilppu Kiljunens starka visioner av hejdlös karnevalteater. Någonstans i mitten har han placerat en dråplig men lång komisk pantomim utan musik, som beskriver brandmännens sydländska ineffektivitet. Orkestern gör en härlig insats under Jari Hämäläinens korrekta ledning. Till helheten bidrar även Kimmo Viskaris fyndiga dekor och Piia Rinnes kostymering, som klätt en del av kören i grådaskigt vitt. De är fantomer på Operan eller husets historiska andar.
Det fina rollgalleriet kompletterades färgstarkt av Karan Armstrongs amerikanska miljonärska, Aki Alamikkotervos roliga brandchef och en rad duktiga dansare.
Nyslottpubliken gillade operan, en del av dem t.o.m. mer än det s.k. yrkesfolket. Den stora frågan blir väl nu: hur skulle det vara med ett gästspel i Venedig? Det är möjligt att italienarna skulle ha det svårare att smälta de långa citaten än vi som inte kan dem utantill. Och i Venedig är branden ingenting att skratta åt.