Musikrecension: Verdis Attila – ingen vanlig tablå
Mariinskijteaterns orkester och kör, dir. Valerij Gergijev. Solister Ildar Abrazakov, Vladislav Sulimskij, Michail Makarov, Anna Markarova, Sergej Skorochodov, Oleg Sichov. Konsertframförande på S:t Michels musikfestspel 5.7.
Man kan lugnt konstatera att det var något av en händelse när Verdis Attila framfördes på S:t Michels musikfestspel i torsdags. Operan har spelats bara två gånger tidigare i vårt land och bägge gångerna torde det ha skett i Björneborg, senast 1991.
Framförandet i S:t Michel gjordes med bästa tänkbara förmågor och det som förlorades i avsaknad av en scenisk uppsättning med kostymer, dekor och regi vanns i stället i kvaliteten på det musikaliska framförandet.
Attila uruppfördes på La Fenice i Venedig 1846 och om mottagandet vid urpremiären var svalt, kom operan att bli en av Verdis populäraste på 1850-talet. Även om verket ursprungligen utannonserades som en historisk tablå om Attila, hunnernas kung (regent 434-453), har somliga kallat det ett inlägg i debatten om det enade Italien. Liksom i Nabucco and I Lombardi fantiserade Verdi och librettisten Temistocle Solera fritt och formade historien efter eget tycke, och i prologen till Attila föreslår den romerska generalen Ezio till och med en deal för Attila, enligt vilken hunnerna skulle få hela kontinenten bara Ezio skulle få hålla Italien (jfr. Venedigs tillhörighet till Österrike-Ungern versus ett enat Italien.) Senare har de nationalistiska syftena ifrågasatts.
Haltande dramaturgi
Attila som verk led kanske av de omständigheter som omgav uppkomstprocessen, då Solera bland annat flyttade till Madrid mitt i allt och lämnade efter sig bara sketcher till tredje akten som fick kompletteras av Piave. Dramaturgin haltar därför, mellan den expansiva prologen och första akten och de två sista akterna råder en klar obalans, och den stora körfinalen som Solera föreställde sig lyser med sin frånvaro.
Trots det är musiken i många hänseenden imponerande. Solistrollerna är stora och krävande men sjungs förvånansvärt lätt av det ryska kollektivet. Anna Markarova tolkar den kvinnliga krigaren Odabellas roll stort och yvigt, Ildar Abrazakov är mäktig i rollen som kung Attila. Vladislav Sulimskij (Ezio), Michail Makarov (Uldino) och Sergej Skorochodov (Foresto) är alla tre härligt smidiga och Oleg Sichov (Leone) likaså njutbar.
Verdis ställvis fragmentariska och lätta musik dirigerades genomgående rappt av Valerij Gergijev och i inledningens ödesmättade och passionerade melodi kom även Mariinskijorkesterns sublima stråkklang till sin rätt. Mariinskijkörens körklang är i en klass för sig, även om den delen av kören som stod bakom orkestern i Maaseurakunnan kirkko ofrånkomligt hamnade i underkant.
Ett konsertframträdande av den här sorten är ett fint sätt att fira Gergijevs tjugonde säsong i S:t Michel och musikfestspelens 21:a verksamhetsår. Mera liknande tas emot med tacksamhet!