Teaterrecension: Mellan grillfesten och dansbanan
Vill du slejkas ... eller ska vi dansa först? är den robusta titeln på Teaterboulages sommargiv på Lillholmen i Pargas. Slejkas betyder hångla, för den som inte visste. Men Skini Lindgårds pjäs som nu har urpremiär har många skikt, mörka och svåra, subtila och hoppfulla. Romantiken får också sitt, men den får man vänta lite på – och väl är det.
Pjäsen utspelar sig på den plats den spelas på, Lillholmens dansbana. Där träffades man till livemusik för några decennier sedan, paviljongen blev klar 1962.Tidens heta namn var där, Kirka, Danny, Åbobandet The Shaking Madmen, alla möjliga. På onsdagsdansen den 18 maj 1962 uppträdde Anki Lindquist, berättar en omtryckt annons i programbladet.
Handlingen börjar i nutid. Några lätt grånade par samlas för en grillkväll, försjunker i gamla minnen med hjälp av värdens gamla vinyler och ett fotoalbum. Flera sällskapade redan på dansbanans tid, man minns nostalgiskt, men man minns också komplikationerna. Det är också pjäsens största fördel: att den inte låter sig dras in i ett sörjigt trängtande till något som egentligen inte fanns.
De gamla får plats på ena sidan av scenen, minnena får större delen: dansgolvet, orkesterpodiet. Allt finns där, ända in på korvkiosken och det solkiga utedasset. I fonden öppnas dansbanans ingång, med biljettförsäljning, ordningsmän i fula kostymer och armbindel.
Lindgård spelar själv en av de medelålders, Bodil, som inte haft något lyckligt äktenskap med Henry (Yngve Sjöholm). Gamle Henry blir allt elakare ju mer sprit han får i sig, men åskådaren förstår att samma tendenser funnits hos honom som ung. Hans våldsamhet då väcker en stormande indignation hos kamraterna. Simon Karlsson gör ett fint porträtt av unge Henry, sammanbiten och förvirrad.
Överlag blir man imponerad av de ungas insatser, Alexandra Granbergs naturliga spontanitet som Helena som ung, Oliwer Bäcklund som hennes pojkvän, med en lite snusförnuftigt nollställd fysionomi som man kan känna igen i den äldre versionen (Curre Ruokolahti). Linus Lassus som den brinnande och olyckliga Kenneth, som blir tvungen att ge sin pappa på käften och sedan får lov att sticka, ”paskisarna” från Åbo, som kommer för att mucka gräl, suktande småflickor, killarna som i detalj vet hur man ska få en flicka att bli kär (uttalas på pargasvis med k-ljud). Roger (Lukas Pernell) som tror att han är oemotståndlig och ett par obetalbara Hesabrudar (Lotta Wiik och Hajat Husain).
Själva dramaturgin är dansbanans – på gott och ont. Ibland är det kaotiskt så det förslår, någon gång kommer man lite väl snabbt till scenens själva klimax. Dansscenerna får också mer känsla när de upphör att vara nummer: någon dansar bra, en snubblar mest på sina fötter, en tredje fröjdas tydligt över den nya dansstilen, fjärran från humpa och tango.
Pjäsens djup ligger i det man får föreställa sig, livet som det blev mellan dansbanan och grillfesten. Det känns, och därför kan man säkert förutspå pjäsen ett liv också efter denna säsong.
Övergångarna ordnas av orkestern (Jonny Randström, Mats Ridberg, Sam Sihvonen, Johan Nordström och Kim Johansson). Regissören Riddo Ridberg har hållit dem kort, det har rätt effekt: man suktar efter mer. Vokalisten Randström har en härlig röst och samtliga är underbara. Några aktörer hoppar också in som gästsolister, själv tänder jag mest på Ida Wahtera i Lulus hit Shout.