Konstrecension: Kostymbal med design och konst
Kiasmas saliga blandning visar att en självklar gränsdragning för vad som är konst och design är ganska ointressant. I fokus står en generation med nya värderingar.
Utställningen Camouflage behandlar den luddiga gränsen mellan design och konst och sträcker sig över museets två översta våningar. Nitton konstnärer eller konstnärsgrupper deltar varav cirka hälften är internationella och andra hälften finländska. Många av dem har utbildat sig både till designer och till bildkonstnär. Utställningens titel syftar på hur man kan maskera ett objekt så att det blir svårt att få syn på, ett slags döljande avslöjande. I utställningen kamouflerar sig nutidskonsten och designen med varandra. Vissa konstverk följer kamouflagetemat tydligare än i andra.
Holländska Silvia B:s avstötande pojkinstallationer och långa läderhandskar med fräknar eller födelsemärken tycks sträva efter att förena modevärldens jargonger med nutidskonsten, men mest för de tankarna till skräckscener ur filmen När lammen tystnar och förefaller banala. Likaså argentinska Florencia Colombos vita nätväggar som florerar på femte våningen och leder in publiken i strikta promenadstrukturer förefaller mest distraherande.
Sockerfylla och farliga lekar
Pulserande och strålande ter sig Hans-Christian Bergs orangefärgade stålkonstruktion som påminner om ett slags turbinmotor. Glittrande färgstarka är också Jiri Gellers små verk som för tankarna till en nöjespark med ballonger, stjärnregn och sockerfylla. De ser serietillverkade ut, men innefattar ett långsamt hantverk. Kim Simonssons glasklätterställning eller ”sockerberg” som han kallar den är likt en raket uppbyggd av Iittalas lysrör. Den utstrålar farliga lekar och är oduglig som bruksföremål. Ställningen står därmed närmare bildkonsten. Tankarna går till någon slags Tatlin-konstruktion och hur de modernistiska stilidealen har ansetts omänskliga, fula, totalitära och inte minst dysfunktionella på alla sätt. Dessa har sedan gett upphov till motreaktioner som kallas postmoderna.
Nytolkningar av klassiker
Ett flertal av konstnärerna har använt sig av redan välkända verk i konsthistorien och omarbetat dem, som till exempel Maaria Wirkkalas surrealistiska installation med ett skjutvapen och flaskor som hennes far Tapio Wirkkala designat på sextiotalet. Detta verk har i flera skeden ställts ut på Kiasma, men den bara barnryggen i vapnets avfyringsglugg slutar inte att beröra. I samma koncept har Kaisu Koivisto trasslat in kohorn i ett virrvarr av Aaltos slitna stolar och New York-baserade Sebastian Errazuriz har tillsatt nya aspekter till Duchamps kända cykelhjulsverk från år 1913.
Antti Yli-Tepsas vågliknande skateboardramp utanför museet är ett uttryck för designens eller konstföremålets semiotiska kraft. Designens innebörd och funktionssätt har markant förändrats i informationssamhället. I stället för att som tidigare se designföremål som mer eller mindre vackert och ändamålsenligt utformade bruksföremål, betraktas de alltmer som bärare av invecklade bild- och teckenkoder. Tingen är formade av ett slags social materia och tillhör visuella betydelsesystem långt utanför den traditionella konstvärlden. Designobjektens uttryck visar sig ofta vara lika estetiskt effektiva, om än på ett osynligare sätt än traditionella konstverk.
Vissa paralleller till dessa tankegångar kan man hitta i Tommi Grönlunds och Petteri Nisunens ljudbaserade verk i panoramarummet på femte våningen. Installationen blir en rolig lek för en femårig pojke som råkar besöka utställningen samtidigt som jag. Pojken tjuter av förtjusning när han rusar från det flera meter långa stålrörets ena öppning till den andra och hör hur en kula rullar genom röret med ett fängslande dunder och brak. Det är mer fruktbart att ta del av pojkens sprudlande möte än själva stålkonstruktionen.
Ryska hemligheter
Company, det vill säga formgivarna Aamu Songs och Johan Olins installation med ”ryska hemligheter” är anslående. I en kiosk i rysk tappning möts nutida design, rysk folkkultur, humor och traditionella företag som fått nya utvecklingsmöjligheter. I kiosken kan man bland annat hitta björnstövlar, en teservis för sommarbruk och en för vinterbruk, en svampväska för hemligheter och väskor gjorda av traditionella blommönstrade brickor.
Vad är det då som gör att ett objekt blir konst eller design, eller båda? För några decennier sedan förväntades en designer utforma föremål med en given funktion för någon, det vill säga hon eller han skulle möta kunden medan en konstnär förväntades sysselsätta sig med frågeställningar utanför den materiella sfären. Denna tydliga skiljelinje uppfattades som produktiv att stödja sig på för både bildkonsten och designen. Designföremålen tycktes på detta sätt slippa undan en del av konstvärldens krav, medan bildkonsten slapp vara anonym, tjänande och underställd.
Även om en del konstverk så småningom förvandlas till ”praktisk soffdekoration” dominerar fortfarande idén om den fria konstens egendomlighet. Men något slags förändring har skett och i utställningen ter sig kontaktytorna mellan design och konst som mer eller mindre självklara och befriande. Camouflage är i det stora hela en lekfull och fräsch konstupplevelse med ett förnyelsekoncept som subtilt smyger sig fram snarare än brakar in.
Utställningen utgör en del av programmet för World Design Capital Helsinki 2012.