Filmrecension: Tandlöst tingeltangel
Hans Sundström sågar Rock of Ages som en anspråkslös, anemisk historia.
Rockmusikal
Manus: Justin Theroux, Chris D'Arienzo och Alan Loeb. Foto: Bojan Bazelli. I rollerna: Julianne Hough, Diego Boneta, Alec Baldwin, Tom Cruise, Russell Brand, Paul Giamatti, Catherine Zeta-Jones, Bryan Cranston.
Efter förra veckans harmlösa musikalkomedi Joyful Noise följer Adam Shankmans inte överhövan originella rockmusikal Rock of Ages, en film vars scenversion uppstod i Los Angeles 2006 för att sedan nå Broadway. Det gäller en så kallad ”jukebox musical” där låtar representerande 80-talets arenarock och hair metal bildar det potpurri kring vilket intrigen är uppbyggd. Greppet minns vi från Mamma Mia! som ändå betydligt bättre lyckades binda ihop handling, sång och koreografi till en fungerande helhet. Regissören Shankman inledde faktiskt sin karriär som koreograf men på det området är Rock of Ages ganska anspråkslös.
Den som med Greyhoundbussen anländer till Los Angeles 1987 är Sherrie (Julianne Hough), flickan från Oklahoma med stora drömmar i bagaget. Redan vid ankomsten blir hon rånad men stöter också på den sympatiske Drew (Diego Boneta) som jobbar som servitör på innestället Bourbon Room men drömmer även han om en musikkarriär. Flickan får anställning på Bourbon Room där klubbens ägare Dennis (Alec Baldwin) upplever kärva ekonomiska tider. Till råga på allt är stället en nagel i ögat på moralens väktare. Kampanjen leds av Catherine Zeta-Jones borgmästarhustru som vill rensa staden från smuts, satanism och rockmusik. I själva verket är hon en gammal ”groupie”.
Klubbägaren vädrar morgonluft då den avgudade Stacee Jaxx, som en gång inledde sin karriär på klubben, ämnar göra ett avskedsuppträdande med bandet innan han startar sin solokarriär. Så gör Tom Cruise entré i en av sina mer bisarra roller. En blandning av karismatisk mystiker och patetisk clown men också sin egen avgudabilds hjälplösa fånge. Förutom Cruise och Baldwin ger också Paul Giamatti, som Cruises slipade manager, och Russell Brand som Baldwins ”sidekick” lite färg åt den anemiska storyn.
För i de centrala rollerna är tonåringarna Hough och Boneta visserligen söta men hör nog mer hemma i en high school-musikal. Sångrepertoaren som vävs in i den torftiga ”pojke möter flicka”-storyn bjuder på örhängen av Bon Jovi, Def Leppard, Journey, Poison, Whitesnake m.fl. men den ofrivilliga komiken befinner sig inte långt borta då man försöker göra gällande att denna Hacke Hackspett-genre var en höjdpunkt i rockmusikens annaler. Nostalgiska känslor väcker den säkert för den generation som var med också om musikalens covers inte är äkta vara.
Om jag förstått rätt innehöll scenversionen av Rock of Ages ansenliga anslag av parodi och satir. Det mesta av detta är som bortblåst i filmen.