Teaterrecension: Astrid Lindgren möter Remu Aaltonen
Den hårda konkurrensen om sommarpubliken gör att man gärna skaffat affischnamn – med dragningskraft på vuxna.
Av Staffan Götestam efter Astrid Lindgrens böcker.
Översättning: Liisa Ryömä. Regi: Marika Vapaavuori. Scenografi: Jani Uljas. Dräkter: Tarja Lapintie. Musik: Georg Riedel. Musikarrangemang: Ismo Laakso. Koreografi: Sonja Sorvola.
I rollerna: Pilvi Hämäläinen, Remu Aaltonen, Elina Aalto, Tomi Alatalo, Henrik Hammarberg, Elina Kivioja, Jimi Kettunen, Pekka Laamanen, Valtteri Lipasti, Outi Ikonen.
Premiär på Vårdberget i Åbo 15.6.
Åbosommaren är inte komplett utan Turun Kesäteatteri, som har premiär på Vårdberget i mitten av juni. Den är landets äldsta kontinuerligt arbetande professionella sommarteater och den upprätthålls av understödsföreningen för Turun Työväen Teatteri, grundad 1916. Sedan mitten av 1950-talet har man hållit till på Vårdberget och från slutet av 1980-talet har man gjort familjepjäsen till sin nisch.
Pippi Långstrump sattes upp på Vårdberget för tio år sedan, nu är det hög tid igen. Repertoaren har alltid innehållit välkänt material och Astrid Lindgren är inte oväntat den mest spelade. Men Sinikka och Tiina Nopola har också fått in en fot. Både Halmhatten och Filttofflan och Risto Rappare har fått sina somrar på Vårdberget.
Den hårda konkurrensen om sommarpubliken gör att man gärna skaffat affischnamn – med dragningskraft på vuxna. I år är det Remu Aaltonen som uppträder som Pippis pappa. Det är en lite oväntad casting, och Remu är mer rövare än faderlig, och givetvis mer Remu än sin roll. Men hans entré är först i slutet av pjäsen, och det är väl uttänkt. Fram till dess tar vi del av de pippiscener vi känner så väl: Pippi på cirkus, i skolan, på tårtkalas, Pippi i konfrontation med tjuvarna och de korkade poliserna.
Yngsta publiken älskar polisernas (Henrik Hammarberg och Pekka Laamanen) slapsticks, jublet är högst när de halkar omkring på Villa Villekullas såpade golv. Pippis essens är ju understruket fysisk, det har man låtit genomsyra hela föreställningen. Särskilt cirkusscenerna är välgjorda, då sätts en stor del av ensemblen in som cirkusaktörer. Pippis sätt att alltid göra sig till en aktiv del av situationen blir snyggt gestaltat här.
Pilvi Hämäläinens Pippi är både som man väntar sig – och lite annorlunda. Det verbala är som vi är vana, det bara rinner ur henne. Mest rörande (för vuxna) är väl svadan på kafferepet hemma hos Tommy och Annika, där hon slits mellan viljan att passa in och impulsen att förse sig. Men framför allt gör Hämäläinen en Pippi som inte är så där storleende som man ofta sett rollen, i stället ser hon ofta allvarlig och lite brydd ut, och hon får också Pippis ensamhet att glimta fram på ett finkänsligt sätt.
Man har liksom omfördelat frejdigheten, för i stället är Tommy (Tomi Alatalo) och Annika (Elina Aalto) ganska stiliserat glättigt framställda, man kan vara lite tveksam till det. Skolscenerna är renodlad parodi, man bränner på och det är ganska roligt, men beaktar inget av Lindgrens mångtydiga och ganska välvilliga skolkritik.
Vårdbergets Pippi har en påhittig och funktionell scenografi som Jani Uljas, scenograf på Åbo Stadsteater småningom ska översätta till stora hemmascenen, dit föreställningen flyttas i december. Då får man återse Jimi Kettunens schvungfulla Herr Nilsson, minnesvärd. Hur det går med Lilla Gubben, som på Vårdberget gestaltas av en finsk häst med tålamod och utstrålning, det återstår att se.