Bokrecension: En helt förfärlig barnbok
Vad kan de rutinerade barnboksskaparna Lisen Adbåge och Petter Lidbäck ha tänkt på när de ritade och skrev Stora bebisbytet? Eller tänkte de alls, undrar Pia Ingström.
Bilderbok
Natur och kultur 2012
Stora bebisbytet av Petter Lidbäck och Lisen Adbåge är en verklig skräckhistoria om hur alla småbarnsföräldrar en morgon hittar en vilt främmande baby i spjälsängen – den egna har blivit bortbytt! Mörk mot ljus, pojke mot flicka, hårfager mot skallig. Folk samlas upprörda på torget med sina bortbytingar, och drottningen föreslår först att alla barnen läggs i en hög och så får var och en plocka ut sin egen riktiga bebis. Men kanske ändå inte?
”Vad gör vi om två mammor vill ha samma barn? […] Och tänk om det blir barn över som ingen vill ha.”
Då ryser alla mammor solidariskt vid tanken på att det barn de håller i famnen skulle bli utan förälder.
Så till slut går alla hem med sin slumpbaby och ”funderar mera på saken”, och om ett år är alla nöjda med sin bortbytings transformation till den egnaste älsklingen och ingen suktar mera efter den där ursprungliga egna. Jag anar lärdomen här – alla barn är i någon bemärkelse allas ansvar; genom att sköta ett barn gör man det till sitt eget, och det ska inte vara skillnad på ras och kön etcetera, etcetera.
Dystopisk värld
Men det förfärliga med den här boken är att den är så glättig och ytlig i sin gestaltning av föräldraskapets och barndomens intimaste känsloinnehåll. Den fuskar helt bort den livsviktiga känslan av att vara unik och utvald – ”just jag och just du” – i förhållandet mellan barn och förälder. Det är den känsla som utvecklas genom olika processer men faktiskt alltid genom en process, vare sig det handlar om graviditet, adoptionsförberedelse eller att bekanta sig med just den baby eller förälder man har. I den processen är föräldern eller barnet aldrig, inte ens ”i början”, utbytbara. Annat än i en helt dystopisk fantasivärld av den typ som extrema ideologier brukar leka med.
Dessutom är ju också riktigt små bebisar faktiskt väldigt olika, och det handlar inte om kön eller etnicitet. Det finns ängsliga och trygga barn, kortsovare och långsovare, storätare och småpetare – och värst av allt, det finns lättskötta och svårskötta barn. Just den där utvaldheten och mentala bearbetningen är väl det som gör att också de jobbigaste bebisar älskas passionerat av just sina egna föräldrar.
Beakta också det faktum att alla verkliga fall av bortbytta barn för åtminstone någon inblandad part brukar utmynna i väldigt traumatiska känsloupplevelser. Biologin har betydelse, särskilt när det biologiska bandet bryts med våld.
Stilen liknar inte temat
Nu kan någon kanske invända att Lidbäcks och Adbåges hjärnsläpp är en djärv och provokativ och därför på något sätt ”bra” barnbok. Eller att den på ett åskådligt och enkelt sätt försöker förklara vad det innebär att vara adopterad. (Eller kidnappad?)
Men nej, den är faktiskt bara dum och feg. En orsak till det här är att både textens stil och bildernas oskyldiga Adbåge-vanlighet helt tycks sakna kontakt med tragiken och allvaret i det som avhandlas. Att man kan förlora en baby/förälder och få en annan är inget som går att avfärda så här enkelt, allra minst när man riktar sig till barnläsare.
Kan man inte hantera livsviktiga frågor, som olika sätt att bli förälder och alla vuxnas gemensamma ansvar för alla barn, vettigare än så här, så kan man låta bli.
Ska man ta i så här brännbara ämnen måste man kunna något utöver det vanliga. Det danska bilderboksparet Oscar K. och Dorte Karrebæk, som vågar löpa linan ut och förvända världen till en konstnärligt intressant, tragisk och grotesk skrattspegel för det vanliga, hade kanske gjort något riktigt tänkvärt av den här historien.