Teaterrecension: Rasmus och hans vänner
Text: Astrid Lindgren. Dramatisering: Staffan Götestam. Musik: Anders Berglund. Sång- och musikinstudering: Johanna Fernholm. Sånginspelning: Robi de Godzinsky. Koreograf: Pia Erkko. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Sussy Räihä. Byggare: Onni Boström. På scenen: Robin Wegelius, Ines Hämäläinen, Niklas Wilen, Laura Ukkonen, Artur Hernberg, Elliot Bergström, Ella Ukkonen, Andreas Aalto, Ellen Wikholm, Gustaf Wiik, Anton Ala-Heikkilä, Ida Henriksson, Madelin Kivikangas.
Premiär på Finns sommarteater 6.6.
Visst känns det som något extra när barn gör teater för barn, och det om något motiverar Finns sommarteaters verksamhet. Speciellt fint är att alla roller i årets satsning, Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen, spelas av enbart barn och ungdomar.
Under tunga träkronor vecklar den torftiga barnhemsmiljön ut sig på utomhusscenen. Här härjar de föräldralösa ungarna – jäntor i förkläden och gossar i randiga skjortor, kepsar och kortbyxor – och fint lyckas ensemblen få till dynamiken i relationerna. Förutom Arthur Hernbergs Rasmus möter vi hans stöttepelare Gunnar (Niklas Wilen), den underbart kavata ”Store Peter” (Elliot Bergström) som minsann vet ett och annat om det hårda livet samt Albin med för livlig fantasi som gängets yngsta medlem, Robin Wegelius, tolkar med fin scennärvaro.
Visst är det hjärtskärande när Rasmus tvingas inse att fina herrar och damer bara vill ha lockiga flickor som Maria och Greta (Laura Ukkonen och Ines Hämäläinen) – inte en ”pojke med rakt hår”. Tur nog träffar han en vuxen med barnasinnet i behåll, den kloka luffaren Paradis-Oskar (Gustav Wiik).
Krångligt blir det när en tjuvduo (Andreas Aalto och Anton Ala-Heikkilä) ska göra sig rik på Paradis-Oskars mecenat, Fru Hedberg (Ida Henriksson), och den lömska husan Anna-Stina (Madelin Kivikangas) bestämmer sig för att ställa till det för Paradis-Oskar. Det blir många möten med polisduon (Ella Ukkonen och Elliot Bergström) men till all tur ett lyckligt slut med hjälp av insatser av en krökt gammal dam (Ellen Wikholm).
Christian Lindroos lyckas få till en del snygga scener och övergångar med sin regi. Sång och dans sköter ensemblen med energi som smittar av sig.
Den showdanceinspirerade koreografin är ambitiös men känns smått gammaldags på sina ställen. Likaså kunde de ålderdomliga inslagen i språket ha piffats upp med ord och uttryck ur de ungas eget vokabulär.
Bäst är den härliga gemenskapskänslan som förmedlas genom vänskapen mellan Oskar och Rasmus och som genomsyrar kollektivet på barnhemmet. Det gör en varm en småkylig försommarkväll.