Musikrecension: Glöm inte Vega!
Det svårt att fatta hur länge Suzanne Vega varit med och gett oss musik med fantastiska texter, skriver Andrea Svanbäck.
När New York-bon Suzanne Vega åter besöker Finland gör hon det framför en mestadels lugn medelålderspublik tryggt nedsjunken i Finlandiahusets strama lädersäten. Ändå får söndagens konsert en usel start då några kraftigt berusade konsertbesökare först blir eskorterade till sina platser (eftersom de har svårt att både gå och stå), bara för att en halvtimma senare bua ut Vegas inbjudna specialgäst och tillika förband, amerikanska rock-singer/songwritern Mark Doughty. Han blir illa berörd och hotar avbryta men stöttas av publiken som tar sitt ansvar och hejar fram resten av Doughtys skickligt aggressiva krogamericana tills Vega tar över.
Händelsen präglar resten kvällen, bland annat i hur Vega torrt konstaterar att ”at least some of you are nice”. Följden är en märklig konsertstämning som stjärnan med sitt typiska lugn ändå lyckas rida på. Jag tänker att den sortens integritet följt Vega ända sedan hon slog igenom med numera sönderspelade hitlåtar som Luka och Tom’s Diner. Hon klarar av tillkortakommanden eftersom hennes låtar är fulla av dem.
Först åker cylinderhatten på, en hyllning till Marlene Dietrich i inledande Marlene on the Wall. Den karaktäristiskt torra rösten utan minsta vibrato slår exakt och direkt. Jag minns varenda ton, inser hur mycket jag lyssnat på låtarna men sedan låtit dem falla i glömska. Vansinnigt fina, stillsamma Small Blue Thing följs av kittlande allvarsamma Blood Makes Noise och nyare The Man Who Played God, om Pablo Picassos fantasi och storhetsvansinne.
Trots att Vega kommer med väskan full av hits (de är verkligen hur många som helst) har hon inte fastnat mentalt i det 80-tal som gjorde henne så känd. Visserligen är hon här på grund av serien Close Up vol 1-4 på fyra temaalbum med avskalade versioner av gamla låtar, som hon nu ger ut på nygrundat skivbolag. Men med sig har hon också musiken till teaterpjäsen Carson McCullers Talks About Love där hon själv spelat en av huvudrollerna. Speciellt fastnar Harper Lee, en bångstyrig sak full av referenser till en hel generation amerikanska författare och samtidigt en bild av den amerikanska författaren Carson McCullers irritation över att alltid ha blivit jämförd med Lee.
Som väntat står texten i förgrunden medan det visuella är mindre viktigt. Samtidigt blir det tydligt hur illa Finlandiahuset fungerar för den här typen av konsert. Varken den taskiga ljussättningen eller akustiken låter Vega kommer till sin rätt. Tavastias mörker och intimitet hade helt klart fungerat bättre.
Uppbackningen av irländska gitarristen Gerry Leonard, känd bland annat för sitt samarbete med David Bowie och Rufus Wainwright känns däremot helhjärtad och säkert. Själv är Vega framför allt historieberättare, hon gillar att småprata mellan låtarna, talar klokt och frispråkigt om förälskelser, om varför namnet Leonard Cohen var en hemlighet på 70-talet, om hur hon sålde smink som 16-åring utan att någonsin ha använt sådant. Ibland blir det svårt att fatta hur länge hon faktiskt varit med, än mindre varför så mycket av musiken i dag ofta betraktas som utsliten. När orden fortfarande tar sig rakt in i bröstet, när man sitter där med blöta ögon, när det borde vara en mänsklig rättighet att få se Suzanne Vega spela The Queen And The Soldier live.