Snäll manifestation för litterära fans
Nya tidskriften Plump sätter texten i fokus men snubblar på sin egen otydlighet.
Litterär tidskrift
För någon vecka sedan damp Plump, en ny svenskspråkig litterär tidskrift, ner i postfacket. Redan förordet signalerar att ambitionen är hög: pamfletten vill vara en protest mot det rådande ansträngda konstklimatet, ett alternativ till de marknadsekonomiskt styrda tankegångar som härskar i Finland. Redaktörerna Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo ber oss i stället vända blickarna mot skönlitteraturen som konst, bland annat genom att ställa några författare och konstnärer frågor kring vad litteraturen ska göra med oss och vilken typ av verk dessa drömmer om att läsa eller skriva. Angelägna ärenden som trots det får för korta svar, till och med av Lars von Trier som efter uppståndelsen i Cannes i fjol meddelar att han inte längre kan uttrycka sig entydigt och därför inte deltar.
Dagboksanteckningar
Annars består tidningen av en rätt splittrad samling texter på temat ”anteckningar och drömmar”. Mest berörd blir jag av Kivelä som tagit sig till New York för research av vad hon kallar vansinnesprojektet men samtidigt passar på att gå ner sig i känslorna som världens popkulturella centrum väcker. Den dagboksaktigt svävande texten är tidningens längsta och mal ner allt från reseångest (Är jag bortskämd som har möjlighet att göra så här?) till för platsen så typiskt adress- och detaljnörderi. Drömmen om ett alternativt liv i staden ältas samtidigt som Kivelä blir oändligt medveten om hur långt hemifrån allt glitter är.
En liknande rastlös oro delar Taivassalo med sig av i sina anteckningar från bussar och hotell, ”högst privata” sådana. De obearbetade tankarna kring jobbet med hennes romaner är gåtfulla och inbjudande men lämnar ändå en del frågetecken med tanke på ambitionen att ruska om, att försvara. Samma sak händer när jag läser Henning H. Bergsvågs utmärkta men nästan för klassiska hyllning till Twin Peaks – världens bästa tv-serie. Ja, vi vet, men sen då?
Viljestyrkan och ansträngningen att skapa nytt, att sätta texten i fokus – på papper dessutom – ska hyllas. Samtidigt lämnas jag ändå med en känsla av obeslutsamhet. Vem vill tidskriften egentligen nå och spelar det över huvud taget någon roll? Med fördel kunde man ha funderat mer på kommunikation: hur och för vad är det man vill ta ställning? På basis av förordets slagkraftiga önskan att manifestera och hylla den litterära konsten kanske baksidan, med sitt slående hot om att numret kan vara det sista, borde ha utgjort framsidan.