Filmrecension: Hejdlös lek med tiden
Men in Black 3 är en acceptabel blockbuster-produkt i 3D, skriver Hans Sundström.
Fantasy
Manus: Etan Cohen, David Koepp, Jeff Nathanson, Michael Soccio, Foto: Bill Pope. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Will Smith, Tommy Jee Jones. Josh Brolin, Jemaine Clement, Emma Thompson, Michael Stuhlberg, Alice Eve.
De svartklädda coola männen återvänder i ufo-äventyret Men in Black 3. Dessa toppenhemliga agenter som övervakar utomjordingarnas rörelser och griper in om det behövs introducerades 1997 och byggde mycket på samspelet och den ständiga munhuggningen mellan Tommy Lee Jones som agent K och Will Smith som agent J. Samt på den i och för sig fyndiga idén som gjorde gällande att Manhattan redan länge utgjort ett ”Casablanca” för utomjordiska främlingar som sökt asyl på Tellus.
Uppföljaren från 2002 var redan ett betydligt mer bullersamt och bökigt effektmaskineri medan Barry Sonnenfeld, som regisserat samtliga avsnitt, denna gång lyckas återerövra något av originalets innovativa fantasi.
Framförallt är MIB 3 en hejdlös lek med tidsdimensionen, i och för sig ingen ny idé längre.
Agent J, denna gång i huvudrollen, måste återvända till året 1969 för att rädda sin äldre kollega från att bli likviderad av Boris The Animal (Jemaine Clement), filmens utomjordiska stygging som ämnar invadera vår planet.
Dessa tidsresor kan kännas smått krystade och ansträngda, även denna har sina longörer. Men Josh Brolin är en hygglig inkarnation av Tommy Lee Jones som ung och resan bjuder på några festliga tidsmarkörer. Med den 16 juli 1969, då Apollo 11 startade den första bemannade månfärden, som dramatisk klimax. I persongalleriet ingår bl.a. Emma Thompson som agent O medan de utomjordiska varelserna är lagom surrealistiska skapelser. De flesta nog så läbbiga men även med en sympatisk tidsresenär som Griffin (Michael Stuhlberg). Acceptabel blockbuster-produkt i 3D.