Musikrecension: En värld i miniatyr
Helsingfors stadsorkester. Dir. Pietari Inkinen. Musikhuset 23.5.
En symfoni skall vara som en hel värld. Den skall innehålla allt, lär Gustav Mahler en gång ha sagt åt Sibelius. Mot det mottot kan naturligtvis alla Mahlers symfonier pejlas. Om hans första fyra symfonier andas en viss optimism och ungdomlig idealism och försågs med regelrätta program och satsnamn som senare drogs tillbaka, präglas de senare symfonierna av en viss tragik, bitterhet, nedstämdhet och medvetenhet om livets förgänglighet (åttonde symfonin, De tusendes symfoni, utgör i sammanhanget ett undantag).
Femte symfonin, skriven under somrarna 1901 och 1902, hamnar någonstans mitt emellan de tidiga och senare verken och hör till Mahlers mellersta period som ibland har sagts präglas av nostalgi. Vad uttrycket beträffar balanserar Mahler här mellan å ena sidan det sköna och pastorala (i synnerhet i fjärde satsen, Adagietto) och å andra sidan tragiken och allvaret. Dansrytmerna, bekanta från bland annat sexan, återfinns här. Symfonin på åttio minuter kändes allomfattande.
Särskilt glädjande var att höra chefsdirigenten för New Zeeland Symphony Orchestra, Pietari Inkinen (f. 1980) på hemmaplan. Glädjande var också att symfonin spelades som enda stycke – utan paus, utan utfyllnad. Inkinens grepp var överlag bra. Om de första två satserna kändes en aning rufsiga och trevande, var musicerandet gediget i de tre följande satserna. Inkinen rodde beundransvärt väl i hamn den frenetiska och fantastiska finalen, som enligt Karajan nästan tvingar en att hålla andan.