Musikrecension: Violinkonst på hög nivå
Kammarorkestern Wien–Berlin. Mozart, Rihm. Dirigent Michael Francis (Rihm). Musikhuset 21.5.
Det är ett hedersuppdrag att få rapportera om en konsert som denna, när en av världens bästa violinister kommer till Helsingfors i sällskap av tjugo musiker ur Wien- och Berlinfilharmonikerna.
Anne-Sophie Mutters (f. 1963) konsert i Musikhuset blev just så lyckad som man kunde hoppas på. Dock skall det noteras att succén inte uppnåddes genom att spela virtuosa kapriser av Paganini eller Wieniawski, utan genom att framföra inte mindre än tre violinkonserter under en och samma kväll, två av Mozart och en av Wolfgang Rihm. En prestation i sig!
Det är egentligen bara gällande det andra extranumret, Bachs Air, som jag vill knorra lite, närmast för att spelningen var släpig och för att glissandona mellan tonerna lät sliskiga i mina öron. Det må dock förlåtas med tanke på den i övrigt höga nivån.
Säkerheten själv
Mutters styrka består i en benhård självsäkerhet, teknisk precision och auktoritet som kommer sig av hennes uppenbara begåvning, hårt arbete och lång erfarenhet. Ljudet ur Stradivariusviolinen är förstklassigt, violinen ljuder fritt och frimodigt, stort och runt och aldrig pressat.
Det var härligt Mozartspel för hela slanten. På samma sätt som på hennes tidiga inspelningar av Mozarts violinkonserter finns självsäkerheten där hela tiden, dock har fraseringen kanske blivit mera nyanserad med åren. Adagiosatsen ur tredje violinkonsert i G-dur spelade hon med ett sagolikt legato. I finalen bjöd hon på frejdigt och schvungfyllt spel med fint varierade karaktärer.
Finalrondot i femte violinkonserten i A-dur spelades speciellt uppseendeväckande: här utnyttjar Mozart alla turca-draget till fullo och om han skrev sin turkiska marsch i pianosonaten i dur framställs det turkiska här i moll, något som bådar för en extra temperamentsfull tolkning.
Mozartkonserterna framfördes utan dirigent och tillsammans med Kammarorkestern Wien-Berlin bjöd man på härligt finkänsliga agogiska tolkningar med millisekunder långa pauser i precis rätt ögonblick. Precisionen och samstämmigheten led kanske en aning av att orkestern spelade utan dirigent, dock drog hela orkestern åt samma håll.
Tysken Wolfgang Rihms Lichtes Spiel: Ein Sommerstück (2009) skrevs uttryckligen för att paras med Mozart och framfördes under ledning av Michael Francis. Stycket känns i många avseenden som ett Verklärte Nacht skrivet i dag: melodistämman är lyrisk och sångbar och violinen ljuder skirt, även om den allmänna instabiliteten gör det svårt att hitta egentliga hållhakar.
Divertimento i B-dur K 137 tolkades både finkänsligt och fartfyllt av den självständiga kammarorkestern. Extra poäng för att extranumren, Presto ur B-durkonserten nr 1 K 207 och Bachs Air, framfördes tillsammans med kammarorkestern. Det motverkar onödig personfixering.