Skivrecension: Mopeden spinner vidare
(Texicalli)
För ett drygt år sedan började man allt oftare höra om trion Mopo, som funnits sedan 2009. Då hette det att bandet spelar frijazz med influenser från 70-talets punk. Men lite senare blev det i liveförhållanden klart att det bara är en delsanning. Man kan höra free eller punk i musiken, men det betyder inte att det är slumpmässigt organiserat eller att man spelar hellre än bra.
Det behövs fler ord att beskriva mopedismen under ytan; en kombination av humor, fart, vemod, dysterhet, hyss och anarki – så beskriver musikerna själva musiken. Beskrivningen slår huvudet på spiken. Linda Fredriksson, saxofon, Eero Tikkanen, bas och Eeti Nieminen, trummor, vet väl vad de sysslar med – och humorn kommer ändå inte på första plats. Man behöver bara höra den martialiska Totaali eller melankoliska Kaukokaipuu, inklusive tre toner av Stilla natt.
Då man vet att det fungerar väl i konsertsammanhang hoppas man bara att det dokumenterande skivformatet lyckas fånga den riktiga musiken. Att spela in musik, även då idealet är spontant naturnära sound, är kanske lite som att spela in ljudeffekter för actionfilm. Man använder inte alltid riktiga ljud – slagsmål låter bättre då man mörbultar en bit djurkött.
På Jee! är det givetvis riktiga ljud, men tonerna har gått igenom många faser innan de strömmar ut från kompaktskivan. Naturligt låter det, men viktigare är att trion har lyckats jaga upp sig till livestämning och därför lever även de nio publikfria spåren.
Skivans musik är skriven av trions medlemmar eller kollektivt, med undantaget Meikän kissa som är av Ilkka Tolonen. Mopo doserar musiken även i kortare bitar, det längsta stycket klockar lite över sex minuter medan man oftare håller sig till två tre minuter per stycke. Också de kortare bitarna är intensiva upplevelser med många svängar. Och i musikens riktiga format, live, blir de säkert längre.