Skivrecension: Mästerliga romanser
Dmitrij Hvorostovskij, baryton, Ivari Lilja, piano. (Ondine)
Sergej Rachmaninov skrev över 80 solosånger – eller romanser, som de benämns i Ryssland – mellan sjutton och fyrtiotre års ålder. Skuggan av Tjajkovskij vilar ställvis tung i de tidigare sångerna, även om en personlig stämma redan kan skönjas.
Rachmaninov var ingen muntergök och detta är (bitter)ljuv melankoli och nostalgi i högsta potens, där humorn helt och hållet lyser med sin frånvaro. Dmitrij Hvorostovskij går i denna repertoar i den store Sjaljapins fotspår, men hans vokala och tolkningsmässiga auktoritet är av ett helt personligt slag.
Hvorostovskij har gjort ett urval av de tidigare opusen 4, 8, 14 och 21 samt det mästerliga opus 26 och hans mustiga baryton klingar imponerande även om de allra stillsammaste nyanserna är satta på undantag. Ivari Lilja bemästrar de, framför allt i de senare opusen, extremt krävande pianopartierna med bravur och Ondineljudet är varmt och naturligt.