Bokrecension: En mycket fruktbar storhetsidé
I sin nya bok pläderar Mikael Enckell för ”själens kärlek till sitt eget arbete, dess funktionslust” som motvikt till farlig tankelättja och ideologisk slentrian. Han föregår själv med gott exempel.
Söderströms
2012
Essä
Det är så mycket som är imponerande med psykoanalytikern Mikael Enckells långa författarskap; bildningsdjupet och de mångsidiga intressena, det envisa men alltid infallsrika sättet att inringa teman som konstnärskap, psykoanalys och judendom i fast förvissning om hur fundamentalt viktiga de är för oss alla. Och så fräckheten.
För något år sedan skrev Enckell ett litet bidrag till en Hbl-Bokextra, utformat som ett försvar för ”den estetiska idealismen”, rentav snobbismen. Över texten lyste det lilla småleendet, ett tecken på att skribenten var medveten om att han inte alls var lagom, utan befann sig på en helt annan skala än den vi dagligen nyttjar, den som går mellan egalitära ideal och mafiosovräkighet. Enckell intresserade sig för idealiseringens och det elitäras positiva funktioner i människans psyke, och det om något är väl inopportunt.
Lodlinjeperspektivet
Mikael Enckells nya essäsamling Perspektiv från andra sidan är inget mindre än magnifik, en på många sätt utmanande, upphetsande och belönande läsupplevelse.
Det centrala temat är hur vi, i den mån vi har någon förbindelse med den bildningsvärld som för bara några decennier sedan ännu var gemensam för västvärlden, är Gamla testamentets folk. Det här eftersom vi är psykoanalysens folk. Så här tolkar jag den enckellska grundpremissen, än en gång utlagd i Perspektiv från andra sidan, i brant förenkling.
Psykoanalysen är den referens som bjuder oss att förstå nuet genom det förflutna, den är en tolkningstradition, en handledare i ”konsten att följa sin egen tanke”, ett ”associationsbaserat och alternativgodtagande tolkningssystem” och därmed rotad i judendomen: ”Där betonas lodlinjeperspektivet framom horisontperspektivet när det gäller att förstå det individuella livsödet – också det egna. Det för det judiska tankesättet dominerande historiska perspektivet är dessutom särskilt nödvändigt för en minoritet, som är fast besluten att överleva.”
Svärma inte
för Förintelsen
Det finns också en annan omständighet som gör det semitiska arvet till en ofrånkomlig referens, nämligen Förintelsen. Men filosemiten Enckell vet också att alltför mycket inlevelse i andras stora lidanden, en Förintelsefixerad fascination för det judiska, har sin snaskiga sida: ”Mycken religiös lidandemystik, kristen martyriologi och svärmiska Förintelseuppvaktningar” kan innebära en bekväm undanmanöver ”från det förskjutet specifika och pinsamma till det allmänt och ljuvt obestämda”. Det är alltså uthärdligare att som Prousts konseljpresident Marie besöka söndagsmässan och avnjuta formuleringen ”Jag fattig, syndig människa” än att behöva tänka det partikulära: ”Jag har försnillat 35 000 francs.”
Vanvördigt,
trösterikt och fruktbar
Det omistliga och oefterhärmligt enckellska i Perspektiv från andra sidan är emellertid inte att författaren påstår detta, utan att han visar oss hur.
Mikael Enckells plågsamma ”35 000 francs”, som han här oförfärat fortsätter att arbeta med, är hans barndoms hårda villkor som förskjuten skilsmässopojke, utplacerad hos en allmänt impopulär mormor och mobbad i skolan. I den nya bokens essäer bedriver han en fundersam självanalys. Han söker sig tillbaka till de förluster och vinster som var hans barndom. Här finns också farmoderns judiska rötter, litteraturen, möten med vänligt inlevelsefulla vuxna och vänner, och naturligtvis kriget och det man redan då visste om judarnas öde.
Kärleken till, kanske idealiseringen av, det judiska, är det stora temat i Perspektiv från andra sidan.
Det är ingen vits att här detaljerat försöka återge den tankegång om varför filosemitismen för Mikael Enckell kom att bli en så starkt inspirerande och reparativ kraft som han utvecklar i essän ”Ett självanalytiskt avsnitt – med hjälp av Stefi Pedersen”. Läs och begrunda själv!
Låt mig bara citera lite ur dess magnifika slutkläm: Om ”den filosemitiska hållningen och dragningen till det [patriarkala, min anm] judiska uttrycker en attraktion i riktning mot det ursprungliga, det tidiga och, mer eller mindre förlorade”, nämligen mamma, så upprätthåller den i slutändan den förvisade skilsmässopojkens fantasi om ett ”återupprättat föräldrahem i de litterära himlarna”.
Eller: ”Grovsexuellt uttryckt: föreställningen om föräldrarnas generativa famntag; det som ledde till ens egen födelse och i denna allsmäktiga fantasi blir man sin egen skapare: tvåkönad. Med andra ord en både mot Gud, föräldrarna och realiteten blasfemisk och hädisk storhetsidé. Men ack, så trösterik, och ganska fruktbar.”
En farligare trakt
En intressant tankegång, i essän ”Ingen människa är en ö”, handlar om minoritetstillhörighetens dubbelhet, utsattheten/utvaldheten. För säkerhets skull vill man vara som alla andra – men ändå inte.
Det här är bara ett exempel på flera motsägelsefullt upprörande tankegångar Enckell vänligt men bestämt leder läsaren in på, för att ibland med ett litet skrockande utpeka en fallgrop han behändigt undvikit, eller vigt hoppa mellan vardagligt och högstämt.
På ett underbart sätt lyckas Enckell demonstrera hur föga fundamentalistisk och rigid psykoanalysen som metod är. I stället visar han upp den som den levande frågans metod, följsam och respektfull för olikheter. ”Gud bor i (den personliga) detaljen”.
Glöm allt ni hört om sexfixering och penisavund och allt-är-mammas-fel-reduktioner – och glöm i högsta synnerhet den stolliga filmen A Dangerous Method, om Freud och Jung och Spielrein, som just nu finns på biorepertoaren. Låt er i stället förföras av den enckellska uppvisningen i att tänka i skrift. Syntaxen kräver sin man och sin kvinna, men det lönar sig att gå in här och läsa på. I god bemärkelse uppfylls här också essäns, försökets, kriterier.
Ibland kommer vi – och jag känner mig alltså uttryckligen inbjuden och ledsagad här, inte ensam utan inkluderad! – till en trakt där jag känner att den frågande vänder sig bort i ointresse. Det sker när vi närmar oss Israel som idé, som stat, som militärmakt. Ifrågasättande och försök är inte välkomna här, eftersom de inte kan accepteras som annat än antisemitism, i ny skepnad men med gammal essens. Jag kan beklaga det här, men går gärna vidare.
Vrida på kalejdoskopet
Perspektiv från andra sidan inordnar sig helt organiskt i Enckells författarskap. Proust, Björling, judendomen, föräldrarna och mycket annat har vi mött förut. Den nya boken är inte en pusselbit som kompletterar en bild som någon gång kan bli ”färdig”. Snarare ytterligare en vridning på ett kalejdoskop, en fascinerande omgruppering av bekanta bitar i nya mönster.
Och eftersom vi fått lära oss att psykets frågor, till exempel om den egna tillblivelsen, har en tendens att envist återkomma, omättliga och omöjliga att definitivt besvara, så är det bara att vrida vidare. Visst är det till stor glädje vid läsningen av den nya boken om man har läst de tidigare – filmessäerna, den tredelade biografin över fadern Rabbe Enckell, de tidigare essäerna om judendom och psykoanalys, den föregående samlingens beskrivning av modern Heidi Parland. Men det går också att vända på det hela, börja här och gräva sig tillbaka.
Själv känner jag hur de tre Rabbe-volymerna i hyllan börjar dra till sig mina blickar för omläsning, nu när jag vet lite mera om den son som företog sig att upprätta ett textmonument över sin flyktiga far.