Skivrecension: Anu Vehviläinens Szymanowski
Fantasi i C-dur op. 14, Masker op. 34, masurkor op. 50 & 62. Anu Vehviläinen, piano. (Alba)
Första volymen i Anu Vehviläinens inspelningsserie med polacken Karol Szymanowskis (1882–1937) pianomusik kom för två år sedan och nu kommer uppföljaren.
Szymanowski var själv en begåvad ordbrukare och åtminstone om man får tro Vehviläinen finns det en koppling mellan de oändligt långa meningarna i hans texter och atmosfären i musiken när texturen är som tätast. Senromantiskt grandiosa och starkt Lisztinfluerade Fantasi i C-dur (1905) antas ha inspirerats av tonsättarens egen prosaiska dikt Szkic do mego Kaina (Skiss till min Kain). Stycket flyktar hastigt från en tonart till en annan och endast i sluttakterna fås bottenkänning i C-dur.
De tre maskerna op. 34 är inspirerade av sagorna om Scheherazade, Narren Tantris (Tristan och Isolde) och Don Juan. Här, liksom i masurkorna op. 50 och 62, är tonartskänslan ännu friare och uttrycket överlag lyriskt och narrativt.
Masurkorna är något av en allmänpolsk syntes av den polska folkmusikskatten, arvet efter Chopin förvaltas fritt och i stället finns här en gnutta Bartók, något som Vehviläinen snyggt snappat upp.