Musikrecension: Rafflande av Raasakka
Medv. Defunensemble, Kammarensemblen Uusinta, Mia Heikkinen, sopran, Emil Holmström, Marko Hilpo, piano, Hanna Kinnunen, flöjt, Mikko Raasakka, klarinett, Lily-Marlene Puusepp, harpa, Markus Hohti, cello, Anders Pohjola, elektronik, Max Savikangas, altviolin. Musikhuset, Camerata 15.5.
Sällan har jublet varit lika högljutt och euforin lika påtaglig som efter Ville Raasakkas kombinerade debut- och kompositionskonsert i tisdags. I ett klipp ur Neue Zeitschrift für Musik, som tonsättaren gärna citerar i sin cv, har Raasakka (f. 1977) beskrivits som en “självständig och övertygande röst”.
Och visst är det lätt att instämma. I Raasakka finner jag en tonsättare som skriver uppriktigt medryckande musik, ofta rytmiskt driven, med ett visst vemod som kan kännas skärande men gripande.
Åtta år med Veli-Matti Puumala har gett Raasakka en solid teknisk-estetisk grund att stå på. Han behärskar tekniken och vet vad han vill säga, han kan skapa solida helheter och har en vilja att göra musiken intressant på ytan utan att ge avkall på de underliggande strukturerna. Raasakka kan alltså berätta – rafflande, medryckande och sammanhängande, utan att irra bort sig på vägen mot målet.
Urvalet under kompositionskonserten bestod av ett kortare verk från början av studietiden (Short Cuts, 2005, stiligt framfört av Mikko Raasakka) och tre kammarmusikverk från de senaste tre åren, och visst är de senare verken klart intressantare.
I Erinnerung för piano, ensemble och elektronik utforskar Raasakka klangliga förnimmelser av pianoklangen i Beethovens pianosonater. Det är svårt att döma om i vilken mån Beethoven är närvarande i Emil Holmströms krävande solosats. Själv tilltalas jag mera av den sensuella klangen i pianot, ensemblen och elektroniken och en viss maskulin grovkornighet.
I Kaupunki ikkunalasin takana, tre sånger till dikter av Olli Heikkonen, följer Marko Hilpos auktoritativa pianoackompanjemang nästan slaviskt textens rytm. Sångstämman är kanske en aning lågt skriven för Mia Heikkinens sopran. Epilogen i pianostämman är härligt fin.
Trio för flöjt, altviolin och piano är inspirerad av de hundratals 1500- och 1600-talsmålningar av holländska mästare som Raasakka beskådade i Holland förra sommaren. Livets förgänglighet som vanitas-målningarna vittnar om är uppenbar i satstitlar såsom Papiliones (fjärilarna), Calva (skalle) och Floribus exsiccatus (vissnande blommor). Speciellt tilltalas jag av det lidelsefulla och vackert intensiva i Calva-satsen med sina mästerligt hanterade klangfärger, det idoga tickandet i Vulnerant omnes (alla klockor är vridna), och den oändligt fylliga och välskrivna satsen i Candelae et fumus (ljus och rök).
Saken blir på inget vis värre av att alla verk ges utmärkta tolkningar av uppenbart inspirerade musiker, inte minst Hanna Kinnunen, Max Savikangas och Emil Holmström i trion.
Raasakka vill jag absolut höra igen. Inget tvivel.