Musikrecension: Den elektrifierande Osmo Vänskä
Radions symfoniorkester. Dirigent: Osmo Vänskä. Solist: Stephen Hough, piano. Medverkande: Sångare från Musikhuskören. Mozart, Rachmaninov, Bartók. Musikhuset 11.5.
Den för en utomstående fullkomligt obegripliga bannlysningen av Osmo Vänskä från Finlandiahuspodiet ledde till att huvudstadspubliken under två decennier inte hade en chans att höra en av vårt lands mest spännande orkesterdomptörer på hemmaplan.
Vägen till Lahtis har i och för sig aldrig varit lång och när Sibeliussalen stod klar vallfärdade en betydande mängd musikälskare från Helsingforsregionen regelbundet till Vesijärvis strand för att såväl uppleva Vänskä i aktion som höra orkestermusik i dräglig akustik.
I dag finns det en dräglig akustik även vid Tölövikens strand och då Vänskä nu blivit så stor internationellt att man helt enkelt inte mera täcks fortsätta den absurda bojkotten får vi höra den forna HSO-klarinettisten åtminstone framför Radions symfoniorkester.
Och tur är väl det. Vänskä har en närapå osannolik förmåga att entusiasmera sina musiker och om personkemin råkar fungera, vilket den inte alltid gör, är det stordåd att vänta. Vänskä har en minst sagt personlig stil på podiet, men för RSO-musikerna tycks den inte innebära några som helst problem och man spelade i fredags precist och engagerat konserten igenom.
Det handlade i och för sig om en repertoar som till stora delar passade den här ensemblen som hand i handske, men det rådde inget tvivel om att Vänskäs elektrifierande personlighet fick varje musiker att så när överträffa sig själv.
Sällan hör man ett så vitalt Mozartspel som nu i den mäkta spirituella Haffnersymfonin – även om Vänskä får ett litet minus i marginalen för att han strök första satsens repris – och sällan hör man ett så briljant realiserat orkesterparti i Rachmaninovs mest perfekta verk för piano och orkester, Paganinirapsodin.
Till den utförandemässiga perfektionen bidrog i allra högsta grad även fenomenale Stephen Hough vid Steinwayen, som formligen lekte sig igenom samtliga de avsevärda tekniska utmaningarna. Hough har en förmåga att få allt att verka lika självklart som njutningsfullt, samtidigt som varje ton, fras och åtbörd röjer en total förtrogenhet med verket och estetiken.
Béla Bartóks pantomim Den sällsamme mandarinen är ett av 1900-talets mest fascinerande orkesterverk till en av de mest obehagligt motbjudande storyer – som fyndigt nog projicerades på fondväggen – som det någonsin satts musik till. I ett nötskal rått våld och tvångssex med ett stänk av övernaturligheter, men den extremt expressiva och färgsprakande musiken kunde inte ens Stravinsky, vars Våroffer även är en uppenbar förebild, ha gjort bättre.
Vänskä piskade ut det mesta som stod att finna i det sällsamma partituret och man unnade sig rentav lyxen att förverkliga det minimala körpartiet, som så gott som alltid utelämnas i konsertsalen. Sångarna ur Musikhuskören skötte sin andel klanderfritt och orkestern spelade på toppen av sin förmåga.