Musikrecension: Mest gamla klassiker på årets Spring Light
Öppningskonsert i Tempelplatsens kyrka 8.5. Kaisa Ranta, sopran, Niina Selin, klarinett, Tero Latvala, violin, Robert Cohen, cello, Vjatjeslav Novikov, piano, Borodinkvartetten. Schubert, Sjostakovitj.
Konstnärliga ledaren Anastasia Injushina har även detta år sammanställt ett ogenerat konservativt Spring Light Chamber Music-program, där plock från kammarmusikens centrala mästerverk varvas med några aningen mindre kända alster.
1800-talet är det självklara historiska nav det hela kretsar kring och stilistiskt handlar det om en båge, som spänner från den sena klassicismen via romantikens olika utvecklingsstadier till en försiktig glänt på dörren till det tjugonde århundradet.
Kan man alltså tänka sig en naturligare utgångspunkt än Schubert, som i sin musik förkroppsligar själva transformationen från det objektivt klassiska till det subjektivt romantiska?
I Der Hirt auf dem Felsen, Schuberts sista lied skriven för sopran, piano och klarinett som ett slags epilog till de stora Müllercyklerna, är vi stadigt förankrade i ett romantiskt landskap med för estetiken så centrala teman som natur, kärlekslängtan och vandring i förgrunden.
Samtidigt varmt och klart klingande Kaisa Ranta bemästrade den krävande figursången med absolut kontroll och samspelet med Niina Selins klarinett och Vjatjeslav Novikovs piano var friktionsfritt.
Angeläget och laddat
I de året innan tillkomna pianotriorna förenas en formmässigt klassisk klarhet med en äktromantisk känslosamhet och en ömsint smekande melodik med en rastlöst modulerande harmonik på ett för Schubert så unikt sätt.
Så mer än någonsin i den ljuvliga B-durtrion, som den här gången inte nådde de allra mest förandligade tolkningsmässiga höjderna. Tero Latvalas violin klingade smakfullt men saknade en avgörande uttrycksmässig kvalitet, medan Robert Cohens celloklang saknade den avgörande värmen i tilltalet. Novikov spelade som alltid med smak och finess, men piano är problematiskt i Tempelplatsakustiken och det körde stundtals över stråkarna.
Återstod alltså legendariska Borodinkvartetten och deras kanske främsta bravurnummer – tillika hela festivalens modernaste stycke – Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett. Det här är musik som de antagligen spelar i sömnen, men ändå fanns det inte minsta lilla spår av slentrianmässig rutin i det enormt laddade framförandet. Angelägen musik i dito tolkning.