Skivrecension: På jakt efter en perfekt brud(marsch)
Glöm skivorna med ”The most beloved wedding music” och annat trams. Här kommer Jan Lehtolas dubbel-cd med över fyrtio utmärkta inhemska bröllopsmarscher.
Finländska bröllopsmarscher.
Jan Lehtola på orgeln i Pauluskyrkan. (Alba)
För några år sedan hade jag en känsla av att alla mina vänner stod i beråd att gifta sig. Och just nu känns det som om ganska många av dem håller på att skilja sig. Så där går det. Upp och ned.
Faktum är dock att många par, också i år, håller på att förbereda bröllop och som en väsentlig del däri ingår att hitta den perfekta brudmarschen. Mendelssohn och Wagner är ofta spelade, likaså Toivo Kuulas och Erkki Melartins marscher. Men vill man faktiskt höra samma marscher om och om igen, speciellt på sitt eget bröllop?
Det som organisten Jan Lehtola visar på sin färska dubbel-cd är att det finns en oändlig rikedom av bröllopsmusik. Här finns över fyrtio finländska brudmarscher, av vilka största delen spelats in för första gången. Det visar sig att nästan alla av våra kändaste och mest respekterade tonsättare i något skede har skrivit en bröllopsmarsch, antingen för sitt eget eller för någon väns bröllop.
Det här är samtidigt en bit kulturhistoria. Det är roligt att få veta vilken bröllopshymn som Oskar Merikanto skrev till Aino Acktés bröllop 1901, att höra vilka piruetter Björn-Olof Mårtenson drog i Kaj-Erik Gustavssons bröllopsmarsch på orgeln i Olaus Petri kyrka på tonsättarens bröllop 1995, eller att höra vilken musik Seppo Pohjola skrev till sitt bröllop 2002 med dedikationen ”Till min kära brud Sanna, till den oersättliga person som förstår min musik”.
Traditionellt är mäktigt
Flera av marscherna är rätt traditionella, medan till exempel Tapio Tuomelas alster är uppriktigt dissonant, krävande och mäktig musik. Kalevi Ahos bröllopsmarscher hör till de allra bästa. Musiken är skriven i en härligt välklingande sats, värdig och högstämd. Mikko Heiniös bröllopsmarscher är murriga och maskulina, men utan tvivel intressanta. Pehr Henrik Nordgrens marsch är spelmansaktig och frodig, medan Joonas Kokkonens är elegisk. Jenna Vainios är ogenerat komplex. Också släkten Linjama är välrepresenterad på skivorna; Jaakko Linjama skrev inte färre än fyra verk för bröllop.
Problemet med de flesta bröllopsmarscher är att de är onödigt långa, för när brudparet redan står vid altaret har organisten i allmänhet inte ens kommit halvvägs. Här finns styckena ändå inspelade i sin helhet.
Jan Lehtola är en baddare på orgel och har under senare tid spelat in otaliga skivor. Den här håller måttet på alla sätt.