Musikrecension: Hög wow-faktor på Kokos helkväll
Koko Jazz Club, 5.5
Hela nio musiker hördes i olika konstellationer på klubbscenen förutom kvällens klara centralgestalt, trumslagaren Billy Hart, som vid 71 års ålder tycks vara på toppen av sitt kunnande.
Kvällen var jambetonad med både tillräckligt ofta hörda och lite mer sällan spelade standardlåtar och jazzklassiker på menyn. Men musicerandet var skarpslipat och utan tomgång. Stämningen var handgripligt hög hos både publik och musiker. Med en bit levande jazzhistoria i bandet lystrade våra toppmusiker som var både redo och i stånd att bjuda på det bästa.
Billy Hart är inte bara historia, utan en aktiv musiker som i dag spelar minst lika bra som på 60-talet, då han flankerade storheter som Jimmy Smith, Wes Montgomery och lite senare Miles Davis. Han spelar med kraftig dynamik och stort drive, men artikulationen är ändå mycket klar och instrumentsamlingens (inklusive speciella dubbelmonterade cymbaler) klanger har en utmärkt balans och upplösning. Även om kvällens musik var sedvanlig, var trumspelet exceptionellt. Hart reagerade blixtsnabbt på solisternas output eller egentligen verkade han veta vilken fras var på väg som nästa. Detta utnyttjade han också till att liva upp det hela ytterligare genom oväntade och rytmiskt motsatta fraser. Slagverksschamanen verkade njuta lika mycket av spelandet som de övriga artisterna.
Det började som trio med Jukkis Uotila vid pianot och Ville Huolman, som spelade inspirerad och solvent bas hela kvällen. Snart hördes också Jussi Kannastes och Manuel Dunkels tenorsaxar, Jukka Eskolas trumpet och Sami Linnas gitarr. Kvällens yngre förmåga var den mycket lovande altsaxofonisten Ville Vannemaa. Pianostolen intogs även av Mikael Jakobsson och Riitta Paakki.
Samtliga musiker gjorde mycket väl ifrån sig i soloposition. Ett par av kvällens många höjdpunkter var Little Sunflower med toppsolon av Eskola och Dunkel. Wow, var ordet som hördes under och efter den avslutande What is This Thing Called Love. Hart spelade här sitt tredje trumsolo, men kanske hans åttondelar på hi-haten i ett tempo närmare 300 taktslag per minut var ännu tuffare.
En sångöverraskning bjöds det även på. Dean Bowman, vars repertoar sträcker sig från spirituals till lieder, sjöng Autumn Leaves, inklusive ett utsökt scatsolo.
Billy Hart, Jukkis Uotila, Jussi Kannaste och Jori Huhtala spelar musik av Herbie Hancock i Musikhusets Black Box i kväll 8.5 kl. 20.