Bokrecension: Verkligen död
Stefan Foconis roman om ett brott beskriver en psykopat inifrån och en familjs rådvilla smärta.
ROMAN
Themis 2012
På bakpärmen till Stefan Foconis nya bok Hade en bror står det så här: ”Stefan Foconis bror blev mördad. I denna roman skildras upprinnelsen till mordet och vad som hände därefter.” Vi vet alltså exakt vad vi ska tro, fast synbarligen inget kunnat bevisas: att ett mord skett på riktigt och att författaren vet vem förövaren är trots att verklighetens brottsutredning inte ledde till åtal.
Det är moraliskt och juridiskt delikat, men den som inte har reda på vem – vilken verklig person – som utpekas i Foconis text, kan ta ett steg bakåt och fundera på brottsgenrens egenheter. Vad verkar fiktivt, vad verkar dokumentärt, och varför?
Det här är inte underhållande, det är väldigt otrevligt.
I romanens första avsnitt kommer mördaren till tals – en narcissistisk psykopat som förtär sin partner sexuellt, försöker isolera honom från hans familj och vänner och till slut förgiftar honom med alkohol och mediciner när han börjar dra sig undan henne. Det är fascinerande läsning, spekulativt men delvis övertygande, om den personlighetsstörning som i dag används som förklaring för många slags brott. Sex, droger, konsumtion och flacka bortförklaringar av allt utom de egna intressena är vad denna Nusann lever av. Känslor hyser hon inte, utom för sig själv; ett smalt register av självförhärligande och defensiv panik.
Nusanns motbjudande, konsumistiska och manipulativa sexualitet blir central i bilden av henne. På det sättet landar Foconis undersökning av det obegripliga i hennes karaktär – narcissismen – dessvärre på alldeles välbekant mark, i klassisk strindbergsk misogyni.
Smärtsamt rådvilla
Mera engagerande, rådvilla och sjaskigt autentiska på ett sätt som gör ont, är kapitlen där den dödes syskon, hans mor och hans vänner, vänder och vrider på sina minnen av händelserna året för dödsfallet. Varför ville Robert vara ihop med en så märklig och osympatisk person som Nusann? Borde man ha gjort något för att påverka skeendet? Borde någon ha fattat och ingripit?
Här blir texten gastkramande. Vi inser att katastrofer i verkligheten, familjemord och andra våldsdåd och självmord säkert nästan alltid föregåtts av iakttagelser av underligheter som i den närmaste kretsen vållat oro och förundran men förträngts. Vi påminns också om att sanningen om det värsta som händer, till exempel förlusten av en älskad anhörig, kanske aldrig går att utröna, och om att den skyldiga ibland går fri. Så här, befarar jag, ser verklighetens mord ofta ut.
Bokens tredje del är den mest uppdiktade, men därför inte den mest osanna. Här samtalar författaren med sin döde bror, undvikande och stoisk i sin död. Varför valde brodern att ”stanna kvar i den kaotiska omständighet som tillät” att Nusann förgjorde honom, undrar berättaren.
Ett ynkligt svar, ett avfärdande av livet som håglös slump, blir: ”Det är trist att ur kylskåpet plocka fram margarinet och steka upp sejpanetter ensam, att försöka somna in ensam, att behöva slå upp ögonlocken igen och påträffa sig ligga där ensam i en öde bred säng.”