Bokrecension: Någon störtar ut i regnet
I sin senare produktion har Tomas Mikael Bäck odlat en lyrisk blandform någonstans mellan det poetiska penseldraget och dagboksnotisen.
Poesi
Schildts 2011
Så även i sin senaste diktsamling – poetens artonde, om verkförteckningen stämmer – och som passande nog heter Brottyta. Det är lätt gjort att man läser dessa mestadels korta texter för snabbt, men samtidigt är flyktigheten ett medvetet drag hos Bäck.
Man skulle kunna tala om en verklighetsbeskrivning där ytspelet är viktigare än resonansen, sidoförflyttningen (som med kamera) mer framhävd än siktdjupet. Särskilt en del av de kortaste texterna har en sorts grafisk kvalitet, ändå rörlighet – som kamerasvep.
Dikterna rör sig kring barndomsplatser, vardagens skeenden och naturens fenomen men går egentligen aldrig in i dem. ”Passerar flyttblock. / Passeras av lärksång”, kan det heta i en ögonblicksbild som det står läsaren fritt att tyda. Kanske så här: människan fångad i ett nu mellan två skilda tidshastigheter: geologins och zoologins.
Ofta är Bäcks rader just så odramatiskt genomskinliga, liksom tömda, och det är i sig en kvalitet. Däremot är Brottyta som helhet något osovrad. De ”perspektiv på det febrila” poeten säger sig vilja anlägga når inte alltid fram, vanlighetens obeaktade vinklar kan helt enkelt te sig lite för vanliga. Bäcks knappa diktion förlitar sig ibland mer på förkortning, till exempel genom undvikande av artiklar, än förtätning. Hänvisningar till det egna författarskapet må vara Bäck tillåtet (det är fyrtio år sedan han debuterade), känns dock en aning utspädande.
Men det finns en annan sida hos den här poeten som väger upp mycket, och det är hans integritet – och i viss mån en balanspunkt mot det genomskinliga; en kombination av pregnans och mångtydighet. ”Stillnande vind. Röstgrepp”, lyder en notis som inte lämnar mig i fred, det finns fler i samma stil:
”For genom avsikters dal. / Visste väl att jag drömde. / Rop mellan väggarna glömt.”
Av troligen helt andra orsaker stiger den här dikten fram:
Väntar något.
Värmer mera vatten.
Lyssnar på en nyhetssändning
i onödan.
Sliter åt mig regnrocken.
Kanske är det tillägget ”i onödan” man tycker om. Scenen är på något vis öppen och sluts ändå kring sig själv, någon störtar ut i regnet (kan man tänka), och det är alldeles tillräckligt.