Musikrecension: En fest för livets alla sidor
Dir. Nils Schweckendiek. Monteverdi, Händel, Beethoven, Schubert, Rossini, Roman. Sibelius-Akademins konsertsal 1.5.
Konsertsalen kan utgöra en utmärkt tillflyktsort från valborgsvimlet, i synnerhet om programmet är välplanerat. För sin förstamajkonsert Livets fest hade Helsingfors barockorkester och Helsingfors kammarkör samlat ett fascinerande urval av mindre bekanta pärlor från 1600- till 1800-talet.
Konserten både inleddes och avslutades med starka tolkningar av Claudio Monteverdis madrigaler för 4–7 sångare och en instrumentensemble. Madrigalerna bygger på spänningar och kontraster: polyfona och homofona texturer samt solorepliker och tuttiavsnitt alternerar med varandra, och de ständigt varierande stämningarna reflekterar texterna, där pinande hjärtesorger har huvudrollen.
En programförändring beträffande rent instrumentala verk betydde att Rossinis stråksonat byttes ut mot en triosonat av Händel och att Johan Helmich Romans e-mollsymfoni flyttades från den första konserthalvan till den andra. Valet av ett Händelverk var motiverat då svensken Roman veterligen tog intryck av Händel under sin vistelse i England i åren 1715–1721.
Den expressiva och naturligt pulserande tolkningen av Händelsonaten blev en av konsertens höjdpunkter. I jämförelse med Händels emotionellt tilltalande tonspråk gav Romans symfoni ett någorlunda smånätt och mekaniskt intryck, men tack vare Nils Schweckendieks hurtiga tempoval lyckades musikerna blåsa liv i verket.
Beethovens sena Elegischer Gesang för stråkkvartett och kör påminde om dödens roll som livets nödvänliga motpol. Verket är dedicerat till den avlidna unga hustrun till en av Beethovens mecenater. Periodinstrumenternas klang smälte vackert samman med vokalensemblens mjuka och tröstbringande verser.
Efter det andäktiga Beethovennumret föreföll Schuberts An die Sonne och Lebenslust – båda för kör och piano – rentav bekymmerfria, fast den förstnämnda också berörde förgänglighetstemat. Ännu mera livsglädje fanns det i Rossinis Toast pour le nouvel an för kör a cappella och La passeggiata för kör och piano. Anna Kuvaja stod för den virtuosa fortepianosatsen.
I den professionella vokalensemblen excellerade i synnerhet mansrösterna, både som individer och välbalanserad grupp. Den genomgående tydliga artikulationen gladde mig speciellt. I Rossiniverken skulle jag ha önskat – kanske på grund av associationer till operans värld – ett mera avslappnat grepp, men allt som allt lyckades dock både kören och orkestern väl i att kombinera teknisk perfektion med en bred emotionell skala.