Elif Shafak: Viktiga saker och kokett strunt
Varför kallas den internationellt framgångsrika turkiska författaren Elif Shafak av elaka tungor i sitt hemland för Bruden? Pia Ingström läser fyra romaner av Shafak och funderar på berömmelsens villkor.
Penguin 2012
”Istanbul skulle kunna svälja hela Finlands befolkning utan att det skulle märkas särskilt mycket” sa en finsk-turkisk bekant i somras när vi kryssade fram i butikskvarterens folkmassor kring Süleymaniye-mosken. Må så vara, men ibland får man en känsla av att vissa saker är underligt välbekanta.
Man träffar journalister, författare, akademiker ur – som man tror – vitt skilda kretsar, och inser att de talar om ungefär samma saker, vevar runt samma skvaller, diskuterar samma litterära skandaler, hyllar och avskyr samma personer. Nästan som hemma alltså, och inte så mycket större och oöverskådligare. Vi har en ankdamm, de har ett getingbo. Och de inbördes stingen svider.
Fallet Shafak
En av dem man talar om i Turkiet, beundrar och avundas, är författaren Elif Shafak. I början av 2000-talet inledde hon sin internationella karriär som mångspråkig kosmopolit som skrev och utgav sina romaner både på turkiska och på engelska.
2006 utsattes hon för samma rättsliga trakasserier som Orhan Pamuk. Med stöd av den turkiska strafflagens famösa paragraf 301 ställdes hon inför rätta för att ha skymfat turkiskheten i sin roman The Bastard of Istanbul. En av personerna i romanen yttrar sig om mordet på de anatoliska armenierna 1915 på ett sätt som misshagade de turkiska myndigheterna. Det här var den första av Shafaks romaner som hon skrivit och gett ut först på engelska och därefter på turkiska. Indignerade turkar betuttade av fosterländsk passion demonstrerade och brände planscher med Shafaks porträtt. Till slut frikändes hon, liksom Pamuk.
Det här gav henne förutom allvarliga bekymmer också berättigad internationell uppmärksamhet. The Bastard of Istanbul, som i fjol utkom på svenska som Bastarden från Istanbul (förlaget 2244, specialiserat på litteratur från Svarta havet) är en både bra och dålig bok.
”Armenienfrågan Light”
Den är en habilt skriven introduktion i den armeniska frågan. För det första har vi de kompromisslösa diaspora-armenierna, ättlingar till överlevare från folkmordet 1915, som aktivt vårdar minnet av de döda. För det andra den lilla armeniska folkspillra som lever kvar i Istanbul och försöker förhandla sig fram dag för dag utan alltför provokativa utspel. Och tredje part är turkarna – de rabiat nationalistiska, de som knappt bryr sig och de som försöker förstå.
Shafak åskådliggör problematiken genom historien om Armanousch från USA, armenier på fädernet, som kommer till Istanbul för att söka sina armeniska rötter. Hennes amerikanska mamma har för att hämnas på Armanouschs far efter skilsmässan gift om sig med ärkefienden, en turk. Genom styvfaderns familj i Istanbul blir hon bekant med en ”själssyster”, Asya, som har sina egna identitetsproblem att reda ut. Shafaks sensmoral är att det som förenar oss i dag är större än det som skilde oss åt för 100 år sedan.
Det kan te sig ganska slätkammat och okontroversiellt, men i Turkiet var budskapet alltså så pass svårsvalt att det blev rättegång.
Goda kontakter
Shafak blev yttrandefrihetshjältinna, men som det brukar vara i Turkiet är saken inte fullt så enkel. Ur en annan synvinkel sett har hon de allra bästa kontakter, rentav avundsvärda. I Istanbuls kulturkretsar kallar elaka tungor Shafak för ”Gelin”, Svärdottern eller Bruden – i bemärkelsen kvinna som en gång för alla övergått i en ny släkts ägo genom giftermål.
Shafak är nämligen sedan 2005 gift med publicisten Eyüp Can, chefredaktör och utgivare för en rad tidningar inom den mäktiga Dogan Holding-mediegruppen. Hennes förbindelser inom tongivande turkiska medier är alltså alldeles ypperliga. I Turkiet där rätta kontakter och inflytelserika beskyddare betyder oerhört mycket, är det här ingen liten fördel.
Eyüp Can för sin del omtalas också som Fethullah Gülens kronprins. Fethullah Gülen (f. 1941 i östra Turkiet) är en muslimsk teolog, författare, lärare och grundare av den internationella Gülen-rörelsen. Han bor i självvald exil i Pennsylvania men hans inflytande på det turkiska samhällslivet är enormt. Hans rörelse äger skolor och internat för muslimska studenter i Turkiet, i Europa och i USA. På distans deltar han aktivt i den turkiska samhällsdebatten, hans anhängare äger tv-kanaler och dagstidningar. Hans kontakter med det moderatmuslimska regeringspartiet AKP är numera utomordentliga.
Bland europeiska och amerikanska bedömare tycks uppfattningarna om Gülen divergera vilt: från farlig fundamentalist i fårakläder, till förespråkare för öppen dialog mellan kristna, judar och muslimer.
”Gängets brud”
För turkar är konspirationsteorier tankens basföda, och inte utan orsak. De strukturer som styr under den officiella politiska ytan, det turkarna själva kallad ”den djupa staten”, är invecklade nog för att göra vem som helst mörkrädd. Den djupaste misstänksamheten mot Gülen hittar man bland hans egna landsmän – ”de vita turkarna”, de Atatürk-trogna, kulturellt Europa-orienterade republikanerna från höger till vänster, som misstror premiärminister Erdogan och AKP och är rädda för en tilltagande islamisering av landets politik, utbildningsväsen, medier och livsstil.
De ser Gülen som en spindel i det fundamentalistiska islams nät, en bedräglig marknadsförare av Islam Light som farlig tillvänjning till något mycket starkare. Gülen-rörelsen kritiseras för sin totala brist på transparens och nätverket kring Gülen kallas av hans kritiker för Gülen-gänget. Därav alltså Shafaks öknamn ”Gängets brud”.
Kokett strunt
Vilken effekt det här har på hur Elif Shafak skriver är svårt att veta. Men det är lätt att tänka sig att hennes ypperliga nätverk har jämnat vägen till internationell berömmelse. Hon är nämligen ingen stor författare, det märker man om inte förr så när man läser hennes tre senaste böcker, Black Milk, The Forty Rules of Love och Honour.
Romanen/memoaren Black Milk. On Writing, Motherhood and the Harem Within (2011) handlar om den depression Shafak led av efter att hennes första barn föddes 2006 (strax efter rättegången). Jag började läsa den med stora förväntningar, och lade den ifrån mig med en känsla av förvåning – rena rama koketta smörjan, ett hopkok av plattityder, name dropping och underliga avvärjningsrörelser kring allt som kunde ha varit intressant.
Presidentfruns favoritroman
Den turkiska titeln på hennes nästa roman är Ask, ”Kärlek”, och den utkom 2010 i översättning av författaren själv med titeln The Forty Rules of Love. Den utspelar sig dels i 1200-talets Samarkand och Konya, dels i 2000-talets USA.
1200-talsavsnitten handlar om Jalal al-Din Rumi, filosof, poet och sufisk mystiker, och hans vän och inspiratör, dervischen Shams från Täbriz. Om 1200-talshistorien på något sätt håller ihop och har en viss lyster, så är det värre ställt med parallellberättelsen om Ella Rubinstein, amerikansk hemmafru i vår tid, som agerar förlagslektör för ett romanmanus om Shams och distansförälskar sig i dess upphovsman.
Det goda anslaget kollapsar i hafsig gestaltning och gottköpsfilosofi, feelgood-läsning med lika mycket tuggkänsla som industriell babymat. En kritiker beskriver i sin recension i Independent Shafak som en konkurrent till Paulo Coelho, och det står var och en fritt att uppfatta det som högt beröm eller nådaskott.
Men med Ask blev Elif Shafak den mest lästa kvinnliga författaren i sitt hemland. Och som grädde på moset visade det sig att hon också läses i presidentpalatset i Cankaya. Fru Hayrünnisa Gül, beskyddare för en nationell läskampanj, har offentligt uppgett att hon skattar romanen mycket högt. President Gül kommer från regeringspartiet AKP och fru Hayrunnisa bär huvudduk.
Hedersmord
I fjol somras handlade den aktuella Shafak-hypen om hennes nya roman Iskender, som marknadsfördes med reklamlakan föreställande pärmen där Shafak poserar utklädd till man.
Nu finns också Iskender på engelska, översatt av Shafak själv, och bär titeln Honour. Den handlar om hedersmord i en kurdisk familj bosatt i London.
Också den började jag läsa med en uppriktig avsikt att tycka om den. Men det är något väldigt avtändande med Shafaks sätt att vilja förstå och förklara allt till rätta och pudra över anrättningens osmakligare delar med en poetisk-andlig vision av hur livet är mystiskt och tragiskt men vackert.
Alltför mycket av allt
Honour är överlastad med allt man kan tänka sig. I centrum står två systrar från en kurdisk bergsby. Jamila stannar kvar i byn och blir självlärd barnmorska medan Pembe följer sin man till Istanbul och sedan London. Här finns allt från örtkunskap, bergsröveri och tvillingmystik till generationskonflikter i invandrarfamiljer och husockupanter i Hackney. Shafak är dotter till en akademiker och en diplomat, uppvuxen i kosmopolitiska miljöer av helt annat slag, och har häcklats av sina landsmän för att hon bygger sin fiktion på ”google-kunskap” om de förhållanden hon försöker beskriva.
Pembes tonåriga son Iskender kallar sig i London Alex, håller sig med engelsk flickvän och har nattsvarta åsikter om vad kvinnorna i hans egen släkt kan tillåta sig. Han begår ett hedersmord, avtjänar sitt straff, och får i fängelset sitt hetsiga temperament och sin svartvita världsbild justerad av en osannolik asiatisk mentor som han delar cell med.
Jag läser tappert på och längtar intensivt efter smuts, ironi, råhet eller stränghet. Jag vill inte ha försoningen – ”ack vad livet är märkligt men det vi delar är större än det som skiljer oss åt ...” – skriven på näsan. Jag vill ha lite ambivalens och konstnärlig komplikation. Men Shafak vill att vi skall förstå precis allt och sen lägga ifrån oss boken med en melankolisk suck, inte med huvudet fullt av motstridiga frågor.
Men ändå?
Det är också något fel på Shafaks engelska som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hon har en förkärlek för att belasta de enklaste utsagor med idiomatiska uttryck, som om hon kände sig tvungen att visa hur många hon kan. Det är möjligt att Shafaks turkiska är muskulösare och rikare än hennes engelska, och att en bra översättning skulle göra henne större rättvisa.
Och trots allt detta: Kanske det ändå är värt att läsa till exempel Honour. Turkiska kvinnoorganisationer av många olika politiska valörer arbetar med att föra upp hedersmord och våld mot kvinnor på den politiska agendan. Kanske en bok som Iskender/Honour fungerar som vettig replik i ett sådant offentligt samtal?
Eller som en turkisk nyhetsbloggare, apropå fru Güls läsvanor, uttryckte saken: ”Nu har vi alltså en presidentfamilj som läser Elif Shafak. Är det en dålig sak? Antagligen inte.”