Musikrecension: Indier som den nya svarta
Amerikanska altsaxofonisten Rudresh Mahanthappa blandade indiska element med modern jazz under sitt uppträdande på April Jazz i Esbo.
April Jazz 25.4.
Rudresh Mahanthappa har plockat in nya kort i leken och blandat packen ordentligt. Bandets musik är tämligen ojämförbart. Det var säreget och personligt – sällan hör man ett så här fräscht koncept, som ändå i grunden fungerar enligt musikens traditionella finmekanik.
April Jazz har också tidigare bjudit på artister som är på väg att bli stora namn inom jazzen. Pianisten Brad Mehldau är ett klart exempel på det.
De som satsade på den sent lagda konserten med Mahanthappa (f. 1971) hörde en superb konsert, men kan även skatta sig lyckliga över att se en av de senaste årens i USA mest omtalade saxofonister. Den amerikaindiske saxofonisten har där vid omröstningar valts till årets bästa och Guggenheimstipendiaten har även fått utmärkelser i Europa.
Kvartetten med David Gilmore, gitarr, Rich Brown, bas, och Gene Lake vid trummorna var nästan samma som på den nya skivan Samdhi (ACT 2011). På skivan hörs en annan trumslagare samt indiska instrument. Även repertoaren kom från den nya skivan.
När det är fråga om en musiker med indiska rötter förväntar man sig indiska influenser – och de fanns nog där. Mahanthappa har studerat och spelat sydindisk, karnatisk musik med den indiske saxofonisten Kadri Gopalnath. Men mera mikrotonalitet än det vanligen finns i jazz eller några fullånga ragor hördes inte. Släktskapen kom kanske mest fram i de eleganta tempoväxlingarna och vissa repeterade melodiska fraser.
I övrigt är improvisation en gemensam faktor för både jazz och karnatisk musik och saxofonens vokala stämma kan också föra tankarna till den sydindiska musiken, som till skillnad från annan indisk musik, oftast är vokalmusik.
Andra, kanske starkare influenser i Mahanthappas musik är fusionsjazz och bebop. I altsaxtonerna lyste Parker igenom, medan det i bandrytmiken tydligt hördes, att man i ungdomen lyssnat på artister som Grover Washington Jr. och Brecker Brothers. Dock både spjälkte man och finhackade popjazzens ofta stela och bundna rytmer, vilket resulterade i en helt ny attityd gällande pulsens kontinuitet.
Harmoniskt var inte Mahanthappas koncept lika långt drivet som pianisten Vijay Iyers. Saxofonisten har ofta samarbetat med Iyer, som lyckas spela otänkbara tonkombinationer på ett häpnadsväckande sätt.
Större vikt lades på melodierna, som ofta spelades unisont med gitarristen. I sitt spel balanserade saxofonisten skickligt mellan virtuos flinkhet och tyngd i enklare fraser. Brown spelade en sexsträngad basgitarr och simulerade kalimba i sin solospot, förutom de för instrumentet nära obligatoriska snabba blåslinjerna. Lake hade en tyngre hand än skivans trummis och förblev trots volym något avlägsen i uttryck. Gilmore var en sympatisk bekantskap, med antydningar till Gábor Szabó och Hendrix i det originella givet.