Operarecension: En 337 år gammal primadonna
Av Leoš Janácek. Dir. Esa-Pekka Salonen, regi Christoph Marthaler, i huvudrollen Angela Denoke. Salzburg 2011. DVD. (Unitel Classica)
Leoš Janáceks nästsista opera Fallet Makropoulos spelas inte ofta men är otvivelaktigt ett originellt och givande verk. Den kvinnliga huvudpersonen Emilia hör förmodligen till de märkligaste operaroller som finns. Hon är en 337 år gammal självupptagen, förförisk primadonna som tröttnat på livet.
Emilias far Hieronymos Makropoulos var hovmedikus hos Rudolf II (1552–1612). Kejsaren var rädd för döden och gav läkaren order om att uppfinna ett livselixir. Majestätet vågade inte inta drycken utan låter läkarens dotter Emilia agera försökskanin. Emilia faller i koma och fadern slängs i fängelse. Men dottern vaknar upp och upphör att åldras.
Intrigen kretsar också kring en sekelgammal arvsprocess där Emilia i tiden var delaktig. Hennes intresse i processen är att finna faderns ursprungliga formel bland de gamla papperen. Hon behöver nämligen en ny dos av livselixiret.
Storyn är en litet lättvindig men fascinerande komedi, som genom Emilias livströtthet och gäckande sarkasm får en ytterst kuslig sida. Trots det ironiska greppet präglas handlingen i slutuppgörelsen av djup mänsklig tragik som måste tas på fullaste allvar.
Mattilas roll
Huvudrollen är som skapt för en aktris av Karita Mattilas kaliber. Hon sjöng den på San Francisco-operan i november 2010 och senare på Metropolitan med översvallande beröm från kritiken. På Nationaloperan dyker denna samproduktion upp i augusti, sju föreställningar ges med Mattila i huvudrollen.
Mattilas version kommer förmodligen snart ut på dvd, men för den som inte vill vänta finns det en intressant tolkning from Salzburg 2011 med Esa-Pekka Salonen som en starkt inspirerad dirigent för Wiens filharmoniker.
Huvudrollen spelas coolt och ironiskt av den tyska sopranen Angela Denoke med en vältolkande ensemble omkring sig. Den schweiziske regissören Christoph Marthaler ironiserar härligt advokaternas egennyttiga spel kring processen med roligt gjord lyteskomik och litet slapstick.
Marthaler hör till dessa nyskapande regissörer som gärna lägger sin intellektualiserande prägel på allt. I scenbildens litet ensidiga 20-tals miljö har han lagt till två glasburar på scenen. Där utspelas några förklarande stumma tablåer utan musik. Vare sig man gillar dem eller inte fungerar regin ändå briljant med intressant detaljanalys, som ger en fin inblick i operans många finurligheter.
Slutet av operan lever i bästa praktfulla operastil musikaliskt och dramaturgiskt upp till nästan samma nivå som Janáceks Jenufa eller Katja Kabanova. Emilia vägrar ta en ny dos av livselixiret. Hon ger formeln åt en ung sångerska som bränner upp dokumentet.
Om denna slutscen skulle göras på film, skulle Emilia säkerligen plötsligt åldras inför våra förskräckta blickar. På operascenen får vi nöja oss med att hon kollapsar. Det är ju skakande nog att se hur hon så att säga genom upprepandets helvete förlorat lusten att leva.