Operarecension: Figaros frivola bröllop
Av W.A. Mozart. Regi Piotr Cholodzinski, dir. Markus Lehtinen. I rollerna Rolf Broman, Kalvis Kalnins, Reetta Haavisto, Päivi Niskanen, Ann-Marie Heino, Hannakaisa Nyrönen, Matti Turunen, Petri Vesa, Jussi Hirvonen, Susanna Koski och Jarno Kokko. Musikhuset, Sonore 17.4.
Sibelius-Akademins nya uppsättning av Figaros bröllop levde upp till de vildaste förväntningar om en radikalt moderniserad tolkning. Den polske regissören Piotr Cholodzinskis påhittiga och frivola idéer flödar och skapar en föreställning som är full av ungdomlig energi.
Rollgalleriet är flyttat in i dagens citykultur med en greve som ser ut som Mike Monroe, en Basilio som är transvestit, en Cherubino som är punkare, etc. De nya karaktärerna är väl funna och sätter i gång ett samspel som är ytterst fysiskt och fullt av nya detaljer, som ändå också bevarar en viss kontakt med originalet.
Några självklara motsvarigheter till klasskillnaderna hittar man däremot inte lika lätt i denna miljö. Men de finns nog med t.ex. i Thyra Thermans kostymer som är historisk inspirerade och givetvis i personernas beteende. Däremot lyckas jag inte läsa in någon skarp politisk udd, om man nu inte vill se drogmissbruket och metrosexualiteten som en sådan.
Tolkningen är övererotisk med tydligt fixering på oralt och analt sex i överraskande kombinationer, t.ex. Cherubino tillsammans med Greven. Den erotiska leken satt ofta mycket bra i rollspelet och skapade dråpligt humoristiska situationer som de unga sångeleverna spelade ut i uppskruvat och virtuost tempo.
Någonstans i första halvleken kom ett skede då tafsandet och kletandet i fantasifulla positioner började kännas som ett självändamål. Meningen kan väl inte vara att chockera publiken, för det är ju nästan omöjligt i dagens läge. Den mest oanständiga gest gör ingen effekt om den upprepas för ofta och inte har någon annan motivering.
Varje scen behöver inte fyllas med super action, utan det kan bli för mycket av det goda. Det kändes ibland som om det fanns ett onödigt behov att sätta fart på allt och alla. Ett exempel på detta kunde vara Cherubinos aria Voi che sapete, under vilken Susanna hoppar hejdlöst i bakgrunden på Figaros gitarr. Det blev till sist bara distraherande.
Utan krusiduller
Å andra sidan vänder regin på greppet i andra halvleken och serverar både grevinnans aria och Figaros monolog om kvinnorna helt utan extra krusiduller. Så kan man göra mitt i en moderniserad regi.
Några scener hade snudd på genialitet. Till dem räknar jag den fysiskt aktiva finalen till första akten och illustrationen av marschmusiken i ultrarapid. Det här var meningsfull musikteater med sprittande spelglädje.
Ensemblen har gjort ett enormt arbete i synnerhet med de långa italienska recitativen, vilket säkert är nyttigt att lära sig.
Man kunde tycka att en så här avancerad regi i motsats till en traditionell variant lär operaeleverna springa innan man kan gå. Men hela ensemblen fick tillfälle att ge så mycket av sig själv att det inte kan undgå att bli en upplevelse inte bara för publiken utan också för de medverkande.
Sångarna vara alla rätt långt hunna i studierna, två duktiga, lovande barytoner i de centrala rollerna, tre goda sopraner av olika typ, en mustig bas och många utmärkta karaktärer. Figaros bröllop ges med dubbel besättning i alla roller.
Markus Lehtinen dirigerade Akademins orkester med naturligt tempo och musikerna spelade huvudsakligen hyfsat.
Samarbetet med solisterna och den musikaliska helheten verkade väl inövade och ett stort tack måste också gå till de pianister som fungerat som repetitörer.