Bokrecension: ”Havet talar sanning”
Plocka fram atlas och jordglob och begrunda havet, med Monika Fagerholms och Martin Jonssons essäer som inspiration.
Essäer
Söderströms 2012
En vän till mig som börjat surfa jämförde havet med livet. När du ger dig ut i havet, förklarade han, möter du en omgivning som är dig fullständigt överlägsen och som samtidigt är helt likgiltig inför dig, om du finns där eller inte, lever eller dör. Som livet, alltså. Något liknande säger ensamseglaren Sven Yrvind, när han vid sjuttio förbereder sig inför sin längsta segling, över Atlanten och runt Kap Horn till Stilla havet, i en minimal, egenkonstruerad båt. ”Man kan inte lura havet”, säger han. Havet hittar alla fel. Det är verkligheten.
”Havet är verkligheten.” Så presenteras det för oss, grundelementet i Monika Fagerholms och Martin Johnssons nyutkomna essäbok. Det börjar med att vi föreställer oss att vi står på Kap Horns yttersta udde. Vatten åt höger, vatten åt vänster, vatten rakt fram. Havet är en ständig rörelse som sträcker sig ut över jorden, pressar sig fram längs kusterna. ”Havet är ingen människa. Havet talar sanning. Havet vill aldrig väl. Havet är ett hav. Ingenting annat.”
Så vi vet vad vi har att göra med när vi börjar läsa denna blågröna bok. Över 70 procent av jorden är hav, och ändå tycks havet vara det där stora andra för oss som lever på land. Författaren Inger Alfvén jämför med träden och den trygghet de förmedlar: ”De är på något sätt sinnebilden för någonting som är säkrare, bestående. Falskt kanske, men ändå.” Havet, å andra sidan, är föränderligt, strömmar av vattenmassor, utan fast punkt.
Radiomässigt
Fagerholms och Johnssons essäer sändes i Sveriges radio förra sommaren, i fyra halvtimmeslånga program betitlade ”Labyrinten”, ”Katastrofen”, ”Under ytan” och ”Ensamheten”. Det var fina program att lyssna på i semestermånadens lojhet, mycket tack vare Martin Johnsson, prisbelönt radioproducent, som skickligt suggererade fram det mystiska kring havets djup. I programmen berättade Tomas och Monica Tranströmer om Runmarös lotsar och om diktsamlingen Östersjöar, en Röda Korset-arbetare om Medelhavets båtflyktingar. Författaren och regissören Kristian Petri berättade om fyrar han filmat och en räddningsledare på Sjöfartsverket om en mystisk drunkning.
Inslagen i boken är desamma, med några få uteslutningar och tillägg. Fagerholms och Johnssons egna minnesbilder blandas med intervjumaterial och reportage, samtal med poeter, filmare, seglare, forskare och besättningsmän (det enda som egentligen saknas är en dykare).
Boken är nog inte bara, som författarna vill göra gällande i förordet, inspirerad av radioprogrammen – långa stycken är nästan transkriptioner av det som sänts ut i etern. De fyra lyriska essäerna, som de kallas, har fått behålla sitt radiomässiga upplägg med klipp från en berättelse till en annan. Kanske hade boken tjänat på lite mera sammanhållna texter, så hade läsaren sluppit känslan av att berättelserna ständigt börjar på ny kula.
Upptäckarglädje
Ibland saknar jag radiorösterna. Det är något undflyende över dem, till skillnad från texten i en bok, som stannar kvar, är bestående. Om det under lyssnandet till Havet var som om existentiella bråddjup lätt strök över ens hud, vill man vid läsningen av boken dröja kvar, tänka längre. Handlaget blir därför stundtals väl impressionistiskt, men kan naturligtvis lika väl ses som gäckande, inspirerande, och essäerna som öppningar, bilder.
Medan jag läser väcks en speciell känsla, en upptäckarglädje som nästan påminner om ett barns upprymdhet över jordens storhet, och rymdens. Man får lust att plocka fram atlaser och jordglober när man läser Havet. Det lyriska i essäerna hindrar inte fakta: öars namn, försurningsprocesser i Östersjön, Adenvikens pirater.
Ändå ska man nog inte närma sig den här boken med uppfattningen att det är ett reportage. Snarare vänder den sig mot havet som en sinnebild hos människan, som symbol. Ett citat från Muriel Rukeyser får stå som bokens motto: ”The Sea comes towards me across the sea.” Människans möte med Havet i havet. Något annat än havet, något större kanske.
Och så handlar nog Havet mest av allt om hemligheten, havets tystnad, kanske inte ens havet faktiskt. Utan något onåbart, onämnbart.