Bokrecension: En marknadsfundamentalists credo
399 sidor. Otava/Atlantis 2011
Samma dag jag började läsa Björn Wahlroos nya bok råkade jag på Göteborgs-Postens nätsidor läsa den DDR-födde författaren Ingo Schulzes artikel ”Demokratins förfall” som handlar om just det som Wahlroos skriver om. Men de tolv teser, som Schulze framställer för att beskriva marknadens makt och demokratins förfall bemöts på intet sätt i Wahlroos bok. Wahlroos kan inte heller förklara varför vinsterna skall privatiseras och förlusterna socialiseras.
Schulze skriver bland annat att vi varje dag får höra att regeringarnas måste ”lugna marknaderna” och ”återvinna marknadernas förtroende” och undrar vad som avses med marknaderna. ”Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?”
Också marknadsekonomins ivrigaste förespråkare brukar hävda att det inte finns någon motsättning. Marknadsekonomin är i själva verket en förutsättning för demokratin – och tvärtom. Det hävdar också Wahlroos ibland i boken. Men såsom redan bokens undertitel antyder ser han också en motsättning, som bör lösas till marknadens fördel.
Böja sig för majoriteten
Wahlroos underkänner majoritetsdemokratin för att den tvingar en del av samhällsmedlemmarna att acceptera resultat som de inte själva föredrar. På marknaden däremot är parterna inte beroende av varandra. De kan enligt sina resurser träffa sina val utan att det påverkar andras val. Minoriteterna är inte tvungna att böja sig för majoritetens vilja, påstår han. Det är svårt att hänga med i det resonemanget. Som vi vet är tillgången på varor och tjänster ofta beroende av att de kan produceras lönsamt, vilket förutsätter en tillräckligt stor efterfrågan. Om de efterfrågas av bara en liten minoritet produceras de inte.
Hans slutsats är att bara sådana varor och tjänster, som marknaden inte förmår sköta på grund av deras odelbarhet eller av andra skäl, bör fördelas genom politiska majoritetsbeslut. Till dem hör försvaret, den allmänna ordningen och rättsväsendet, alltså det som brukar kallas nattväktarstaten.
Han menar att det inte alls är självklart att det borde höra till statens uppgifter att bedriva ekonomisk politik. Staten behövs dock för att grunda centralbanker för de behövs för att kunna bevilja nödkrediter vid kriser i finanssystemet. Alltså för att socialisera förlusterna.
Majoritetsdemokratin är enligt Wahlroos den stora syndabocken. Som exempel på ”majoritetstyranni” på 1900-talet nämner han fascismen före andra världskriget och den kraftiga skatteskärpningen i de högsta inkomstklasserna efter kriget. Det sistnämnda var en av orsakerna till att den ekonomiska tillväxten avstannade på 1970-talet. Båda påståendena kan ifrågasättas, speciellt det förstnämnda. I vilket land har fascismen kommit till makten genom majoritetsstyre? Hitler påstås ha kommit till makten demokratiskt, men han fick aldrig majoritet i ett demokratiskt val. Vad det andra påståendet beträffar finns det forskare som hävdar att stora inkomstskillnader tvärtom är till förfång för den ekonomiska tillväxten. Men dem tror Wahlroos naturligtvis inte på. Hans läromästare är neoliberalismens stora auktoriteter som Friedrich von Hayek och Milton Friedman. John Kenneth Galbraith och framför allt John Maynard Keynes är falska profeter.
Parlamentens makt och den populism som de ofta representerar bör balanseras huvudsakligen genom att stärka institutioner som består av oberoende tjänstemän, anser Wahlroos. Sådana myndigheter är ett oberoende rättsväsende, som skyddar individens rättigheter och äganderätten, en effektiv ordningsmakt, en självständig centralbank samt en konstitutionell försvarsmakt.
Dessa institutioner hör naturligtvis till ett demokratiskt samhälle. I den meningen är ståndpunkten inte kontroversiell. Det problematiska är att Wahlroos lyfter fram dem som motvikt till de demokratiskt valda organen och avsikten är att begränsa de demokratiskt förankrade politiska beslutens vikt. Det bör också påpekas de nämnda oberoende institutionernas existens i sista hand baserar sig på lagstiftning i parlamenten och på utnämningar som förrättas av politiska instanser.
Inskränkt demokratisyn
Wahlroos har en inskränkt syn på demokratin. Det är för honom närmast bara röstning. En väsentlig del av demokratin är dock också den fria och öppna debatten. Den brittiska politologen Larry Siedentop skrev för över tio år sedan (i boken Democracy in Europe, 2000) att man i väst efter kommunismens fall blivit offer för en annan ickevald elit: bankirerna, konsulterna och företagsledarna. Individen i de västliga samhällena är framför allt konsument och litigant. Med det sistnämnda avses en part i en rättsprocess. Däremot har individens roll som medborgare hamnat i skymundan, alltså medborgaren som deltagare i debatten om samhällsproblemen och som politisk aktör. Siedentops analys var också en kritik av EU-systemet, där det mångomtalade demokratiska underskottet handlar bland annat just om detta.
För Wahlroos existerar människorna huvudsakligen som konsumenter och som aktörer i den ekonomiska sfären, inte som politiska medborgare.
Betecknande nog är Europeiska unionen för Wahlroos en framgångssaga framför allt tack vare den ekonomiska integrationen och avvecklingen av regleringen. I framtiden vill han utveckla unionen i riktning mot en konkurrerande federalism med skatte- och social konkurrens mellan länderna för att begränsa den offentliga sektorns tillväxt. Det heliga tysk-romerska riket (från medeltiden till 1806) ser han som en lämplig modell för EU. Det hade ingen enhetlig beskattning och konkurrensen mellan furstendömena och de självständiga stadsstaterna om begåvningarna skapade grunden för en blomstrande kultur och vetenskap samt välstånd på den europeiska kontinenten.
Björn Wahlroos har skrivit boken på engelska. Jag har läst den finskspråkiga versionen, översatt av Matti Kinnunen. Boken kommer ut ungefär samtidigt på svenska med titeln ”Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens tyranni” (Bokförlaget Atlantis).