Filmrecension: Sorgearbetet som skruvade till sig
Drama
Manus: Eric Roth, efter en roman av Jonathan Safran Foer. Foto: Chris Menges. Musik: Alxandre Desplat. I rollerna: Thomas Horn, Tom Hanks, Sandra Bullock, Max von Sydow, Zoe Caldwell, Viola Davis, Jeffrey Wright.
Det ofattbara som inträffade den 11 september 2001 har skildrats dramatiskt i filmer som United 93 och World Trade Center. I dessa verk, som självklart handlar om desperation, livsvilja och heroism, var det ändå som om ett fönster öppnade sig mot den yttre verkligheten. Stephen Daldrys Extremt högt och otroligt nära (Extremely Loud & Incredibly Close) är benägen att ersätta fönstret med spegeln, med den reflekterande bilden.
Regissören som redan tidigare gärna sökt sig till mer esoteriska ämnen (Billy Elliot, Timmarna, The Reader), har nu fastnat för Jonathan Safran Foers roman, med manus av Eric Roth, som via det smått krystade behandlar efterdyningarna av 9/11. Det var ”den värsta dagen” i 11-årige Oscars (Thomas Horn) liv då han förlorade sin älskade far (Tom Hanks) som blev ett av offren i tvillingtornen. Fadern som sporrade Oscar till så många fantasifulla upptäcktsfärder i New York och som ännu den ödesdigra dagen skickade telefonmeddelanden hem från tornet.
Den intelligente och filosofiskt lagde pojken, eventuellt drabbad av Aspergers syndrom, är trots moderns (Sandra Bullock) stöd otröstlig i sin sorg och saknad. I faderns skåp finner han en vas med ett kuvert som innehåller en nyckel och det textade ordet Black. Oscar är övertygad om att detta hemliga meddelande av fadern står för en ledtråd. Systematiskt börjar han finkamma och besöka alla New Yorks invånare med tillnamnet Black.
Oscar står även nära sin farmor (Zoe Caldwell) som är tysk invandrare och som upplevt sin katastrof i Dresden. Hennes mystiske hyresgäst (Max von Sydow) har valt stumheten och kommunicerar endast med skrivna anteckningar. Men mannen, av allt att döma Oscars farfar, blir hans medresenär i den mysteriösa jakten på det lås som nyckeln passar till.
Pojken som vandrar till fots genom New York är utrustad med gasmask och tamburin. Förvisso kan det kännas hjärtskärande och sympatiskt med detta traumatiska sorgearbete men Daldry har en förmåga att skruva till varenda scen och förankra den i det extraordinära. Han gör det utan att utvinna någonting märkligt ur själva New York-miljön. Det måste ändå finnas mer enkla, rentav mer stumma, medel att uttrycka sorgen och saknaden än detta alltför ansträngda sammelsurium.