Musikrecension: Piano spelat med tanke
Konsert på Laulumiehet 10.4.
Kari Ikonen har en strong profil som tonsättare på den finländska jazzscenen, men nu profilerar han sig allt mera även som pianist i det traditionsrika och krävande trioformatet. Ikonens nya trio med Ara Yaralyan, bas, och Markku Ounaskari, trummor, uppvisade en koncis pianist som inte anstränger med kaskader av toner för mängdens skull. Ikonen spelar enheter av ljud i stället för skalor över vänsterhandskomp. Även i det avslöjande trioformatet består pianistens musikaliska arkitektkaraktär.
Det är i dag överraskande att ett professionellt jazzband med samtida smak inleder med en standardlåt, men sådant är Ikonens sinne. Man drog i gång med Jule Stynes 16 takter korta I Fall In Love Too Easily, som ursprungligen sjöngs av Sinatra i en tämligen bortglömd film. Pianisten introducerade låten med bland annat dramatiska 7#9 -ackord. Samma krydda fanns även i solot.
Basisten Yaralyan satte spår i sinnet från första början. Armeniern, bosatt i Estland, spelade konserten igenom utsökt fint. Med en tydlig, mellanregisterbetonad klang bjöd han på rena toner med och utan stråke. Vid sidan om svängande spel som stomme turades glidande accenter om med cellolika kvaliteter och personligt bruk av flöjttoner.
Efter Greklands gåva till den finska jazzscenen, Giorgios Kontrafouris, kan man redan nu säga, att Yaralyan är ett välkommet blodtillskott i den inhemska genpoolen av jazz.
Markku Ounaskari doserade med perfekt mått sina kolorerade slagverk. Han schatterade nyanser med känsla och smak, men glömde inte för en stund pulsen. Numera är det vanligt att var och var annan trummis gnider trumpinnen mot cymbalen och skapar tjutande friktionsljud, men Ounaskari gör faktiskt riktiga meloditoner genom denna i dag nästan klichémässiga metod.
I repertoaren fanns förutom Ikonens genomtänkta stycken och Yaralyans fina arrangemang av en armenisk folksång också ett par stycken av Wayne Shorter. Shorter verkar vara ett av skyddshelgonen vid Sibelius-Akademins jazzlinje. Det är Shorter man oftast hör, då de utbildade musikerna spelar inlånat material. Men Ikonen förvandlade Pinocchio och Prince of Darkness till pianomusik och gav den typiska blåsinstrumentsmusiken oanad fräschör.
Även Coltranes Giant Steps återbesöktes, långsamt, men inte lika långsamt som Bugge Wesseltoft gör det på sin nya skiva. Trions recept innebar rubatorytm med effektivt dubbel- och trippeltempo från pianot.
I den egna Trance Oriental arbetade Ikonen framgångsrikt mellan halvtonerna genom läckra, snabba nedslag av tangentgrannar.
Laulumiehetsalen har en perfekt akustik för mindre jazzsammansättningar. Klangen har samtidigt en hög resolution och varm fyllighet. Helsinki Jazz som arrangerar konserterna har i jämn takt höjt profilen och nu önskar man bara att fler lyssnare skulle hitta de mysiga tisdagskvällarna.
Förhoppningsvis är det inte bara halvfullt utan proppfullt den 8 maj då Verneri Pohjolas kvartett uppträder i salen, under Sibelius vakande blick från porträttet.