Musikrecension: Trio Backman imponerar under miniturné
Londonbaserade Trio Backman är på miniturné. På tisdag spelar trion i Musikhuset i Helsingfors och på onsdag i Åbo.
Bergman, Debussy, Sibelius. Kulturskolan Sandels 2.4.
År 2003 for violinisten Frida Backman till England och det som var tänkt att vara en nio månaders utbytesperiod vid Trinity College i London blev en nio år lång exilperiod som pågår än. Sedan tre år tillbaka spelar hon i pianotrion som bär hennes namn, tillsammans med cellisten Ruth Beedham och pianisten Marcus Andrews, båda bekanta från Trinity College. Ända sedan starten har trion gjort små turnéer i Svenskfinland.
Synnerligen lovvärt är initiativet att också spela i skolor. Det som är en självklarhet i England, att rätt duktiga musiker åker runt och spelar för skolungdomar, är ännu rätt sällsynt hos oss. Lunchkonserten i Backmans gamla skola vid Tölö torg visade ändå hur bra musiken går hem hos ungdomarna.
På turnérepertoaren står ”ungdomsverk av kända kompositörer”. Konceptet känns som ett lyckat försök att balansera mellan musik som å ena sidan är lättlyssnad och å andra sidan tillräckligt tilltalande för konnässören; inte är det var dag man hör Erik Bergmans Pianotrio opus 2 (som inte ens finns på verklistan) eller Debussys G-durtrio, skriven i arton års ålder.
Bergmantrion framfördes under jubileumskonserten i Nykarleby i somras och känns genomgående fransk, som Ravel, Satie eller Poulenc, men ändå så att show- och bluesstämningarna betonas mer än i någon av nämnda kompositörers verk. Trion är rytmiskt fartfylld och bjuder på snabba löpningar i varje stämma och ett generellt sätt kraftigt och starkt uttryck, bekant från tonsättarens senare verk.
Debussytrion skrevs 1880 då han verkade i Ryssland som hovpianist för mecenaten Nadezjda von Meck, men uruppfördes först hundra år senare. Trion låter hela vägen som salongsmusik med endast fåtalet kryddor. Intressantast är öppningen av andra satsen med pizzicatot i stråkarna och en successivt stigande kromatisk linje. Det svulstiga slutet känns likaså tilltalande.
Sibelius dansanta Andantino (JS 43) och fjolliga Allegro (JS 27) finner också sin plats på programmet.
Renheten och tonkvaliteten är inte alla gånger perfekt hos Trio Backman, men samspelet är välsmort och fraseringen förstklassig, speciellt i de märgfulla melodilinjerna. Det är fröjdefullt och ledigt musicerande.
Trio Backman spelar 3.4 kl. 19 i Camerata salen i Musikhuset och 4.4 på Sibeliusmuseum i Åbo.