Bokrecension: Räkningar som växer till monster
Henriette Zorn läser om finlandssvenska unga vuxnas penganojor i Det luktar inte. En antologi om pengar och ångest. Hon varnar för den svenska modellen.
En antologi om pengar och ångest
Sakprosa
Söderströms 2012
I Sverige 2012 är det inte bara den trevande våren som bidrar till att det blåser snålt. I en nyligen publicerad och uppmärksammad rapport från Rädda Barnen läser jag att barnfattigdomen har ökat sedan 2008 och den fortsätter att öka. Fattigdom i Sverige är, enligt Rädda Barnen, andelen barn i familjer som får socialbidrag och/eller har låg inkomststandard. Det innebär att inkomsterna är lägre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna.
En sådan situation beskriver Mathias Rosenlund i sitt bidrag i den finlandssvenska antologin Det luktar inte. ”Tio år av pengalöshet” heter hans text – en av de starkare och mest nakna i antologin. I en tid när allt flera unga skjuter fram familjebildandet och barnafödandet tills utbildningen är avklarad, jobbet säkrat och bostadsrätten (ljus och fräsch) inköpt handlar hans bidrag om en alternativ karriär som småbarnsförälder utan utbildning med utkomst- och studiestöd och räkningar som växer till ”monster”. Gott och väl ett decennium av pengalöshet som dock inte uteslutit att han unnat sig lyxen att ha ambitioner: ett envist tragglande med studier som på sikt kanske ändå kan ge en bättre framtid.
Klyftorna ökar
Även Jonas Sundström beskriver i sitt svavelosande bidrag ”Varför äta gåslever när man kan äta leverlåda?” – vreden pyr mellan raderna – en alternativ karriär: ”en enkel man från Karis” med tuppkam som äntrar Hanken med trotsig min, tar examen, kammar till sig, får jobb på Nokia och sedan vänder hela konsumtions- och karriärracet ryggen och landar i att man faktiskt också kan nöja sig med mindre.
Nöjer sig, och det utan dubier, gör Malin Klingenberg som i antologins sista bidrag ”Förnöjsamhet och tillit” ger uttryck åt en befriande oneurotisk hållning. Trots den besvärliga sits hon och hennes familj befinner sig i med huslån, två växande döttrar, en som är arbetssökande och en som har på sin höjd deltidslön, skriver hon att hon känner sig alldeles ”lagom rik”.
I Rädda Barnens rapport identifieras framförallt tre grupper av barn som är särskilt utsatta och som inte har nåtts av den allmänna välfärdsutvecklingen: barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående. Skillnaderna är också stora mellan de fattigaste och de rikaste grupperna av barn, mellan kommuner och mellan stadsdelar i storstäderna. Klyftorna ökar.
Barn i dessa särskilt utsatta hem, läser jag vidare, löper tre gånger så stor risk för att bli utsatta för våld i hemmet, 50 procents större risk att bli mobbade i skolan och deras möjligheter att ta del av fritid som kostar pengar (simhall, musikskola, bio etcetera) är starkt begränsade. I rapporten är man ganska tydlig med att fattigdom är något relativt. Det är annorlunda att vara fattig på våra breddgrader än, låt oss säga, i Sydafrikas kåkstäder. Liknande tankegångar luftar också Julia Wiræus från sin utkikspost i Indien i sitt bidrag ”Vit betyder rik”. Hon är på besök i ett land ”där mitt finska studiebidrag är mer pengar än en vanlig medelklassinvånares månadslön” och med skillnader så extrema att pengars värde, det vill säga vad är mycket och vad är lite pengar, blir diffus. Även Andrea Svanbäck hör till dem som inser att hon innan hon ens är trettio ”fått det mesta och mer än jag någonsin kommer att begripa”.
Att inte ha pengar väcker ångest men även den som har är inte befriad från ångest ty allt kan ju förloras, eller som Andrea Svanbäck skriver: ”Med pengar är det som med självförtroende, alla tvivlar vi på att vi har tillräckligt.”
”Skam, skuld och överflöd”
Antologin handlar inte om barnfattigdom. Ingen av de tio skribenter i 24–30-årsåldern har precis vuxit upp i något armod. Som unga vuxna har livsvalen eller bristen på dem, eller bara otur och oförmåga gjort att pengar finns och till och med blir över till konsumtionssamhällets extravaganser, eller så finns de till det nödvändigaste och knappt det.
En sak kan man dock konstatera: att vara fattig är inte alltid samma sak som att ha brist på pengar. Skillnaden är – vilket är fallet hos några av antologins författare – att när det kärvar sig alldeles ordentligt finns där trots allt ett nätverk av närstående beredda att tillfälligt ge en hjälpande hand. ”Tack vare min medelklasstillhörighet fanns ändå hjälp att få från familjekretsen i form av ett personligt lån på 2 500 euro”, skriver till exempel Johannes Ekholm i en lika modig som provocerade text om lyxfällans ekorrhjul av ”skam, skuld och överflöd”. Gemensamt för barn och vuxna i Rädda Barnens statistik är att det nätverket saknas och inte bara det: de samhälleliga institutioner som ska träda i dess ställe gör det allt mindre. Det leder till att klyftorna ökar och framför allt blir synligare.
Också Finland blir alltmer uppdelat i de som har och de som inte har. Trots de olika svårigheter – påtagliga och mindre påtagliga – som flera av antologins skribenter ger uttryck för är det långt till den yttersta botten. Men visst, det är skört. Jag tänker att det oförutsedda kanske mindre handlar om utgifter numera och mer om att i arbetsför ålder inte drabbas av allvarlig sjukdom och med den i bagaget bli prövad mot den så kallade arbetslinjen.
I Rädda Barnens rapport är man tydlig med att den ökande barnfattigdomen i Sverige i mångt och mycket handlar om en havererad ekonomisk familje/välfärdspolitik. Tänkte bara påminna om detta eftersom Finland nu lär vara på väg att importera en strängare välfärdspolitik av just svenskt snitt.
Lycka till!
PS: Det luktar visst! Allt som har med pengar att göra luktar – somliga skulle säga: stinker. Fattigdom luktar inte – kring den står en odör. Rikedom kan sticka i ögonen men dess speciella doft kan alla sniffa sig till …