Skivrecension: Transkaakko siktar mot stjärnorna
Alla vet hur rymden ser ut men få vet hur den låter. Åbobandet Transkaakko styr kosan ut i galaxen med folkliga och melankoliska tongångar.
Aarnihauta
Transkaakko grundades 1995 och har på sin senaste skiva Tuorla krokat in på progg med inslag av nordisk musik och balkantongångar. Bandet ryggar inte tillbaka för taktarter som 7/8 eller 9/8, men gör sig inte heller skyldigt till självändamålsenligt briljerande. Hellre asketiskt än storslaget, tycks rättesnöret vara.
I sin nuvarande uppsättning spelar Transkaakko i septettsammansättning. Ursprungsmedlemmarna Jaakko Isojunno (tenorblockflöjt, oboe), Janne Mäkelä (elbouzouki, baglama, kantele, sång) och Pekka Rappu (basgitarr, sång) har längs åren svettats med medlemsbyten, men varje ny band-inkarnation har åstadkommit intressant och relevant musik.
Albumet Tuorla innehåller fjorton låtar som komponerats för Tuorla-planetariets rymdförevisningar i S:t Karins. Det är mestadels instrumentalmusik med sporadiska ordlösa sångslingor. Musiken flyter i medeltempo och är vaggande harmonisk. Den gåtfulla rymden har således inte gett upphov till äventyrsfyllda utflykter.
Ljudbilder
I skivhäftet står det att vi alla vet hur rymden ser ut men inte hur den låter. Med fasta baslinjer, blockflöjtstrudelutter och snärtig stränginstrumenthantering lyckas truppen fullborda sin mission att förvandla rymden till ljudbilder. Atmosfären är nu mer meditativ än på bandets tidigare skivor. Rockväxeln slås in endast i Sfaari som lyfter med stiliga surfgitarrsolon. Effekten är rentav humoristisk.
Skivans storslagna låttitlar (Avaruus Ulkoapäin Katsottuna, Aurinko Tuulen Yö, Syvä Taivas) kan uppfattas som mystiska upplevelser snarare än reflektioner kring modern rymdforskning. En uppriktig beundran av stjärnhimlen som estetisk upplevelse – för att namnge det hela.
Tuorlas arkaiska stämningar är välkomna motdrag i floran av rymdmusik där föreställningen om oändligheten allt som oftast produceras med överdrivet pompösa medel. Men ändå får jag tidvis känslan av att den här sjumannatruppen håller igen med resurserna. Löpande ensemblespel i all ära, men till exempel mera av Pasi Nurmis briljanta gitarrspel och ens lite av de tidigare Transkaakko-plattornas överraskningsmoment skulle inte ha strulat till koordinaterna nämnvärt.