Skivrecension: Svindlande fantasterier
Olli Mustonen, piano. (Ondine)
Teosofen, mystikern och esoteriske visionären Alexandr Skrjabin är en av historiens originellaste stämmor, vars död vid 43 års ålder berövade världen ett fullvärdigt alternativ till den schönbergska dodekafonin.
Ändå inledde Skrjabin sin bana som fullblodsromantiker i Chopins anda och kan med sina drygt 200 pianoverk, som går som en röd tråd genom produktionen, ses som dennes mantelbärare. Det samtidigt extrovert virtuosa och introvert lyriska tilltalet ger en spännande vink om hur Chopin kunde ha klingat om han fått leva några årtionden längre.
Så framför allt i de tidiga verken, till exempel de tolv etyderna opus 8, där Chopins ande svävar tung över stämningarna och skeendena, även om Skrjabin redan här i snabbt förbiilande passager antyder vad som komma skall. I de sex respektive fem preludierna opus 13 & 16 ekar Skrjabin även sin andra stora förebild, Liszt, samtidigt som han står allt stadigare på egna ben.
Vibrerande expressivitet
Olli Mustonen har på sin färska Skrjabinskiva låtit de tre nämnda opusen fruktbart kontrastera mot två sena mästerverk, Tionde pianosonaten och poemet Vers la flamme, bägge pianistiska förstudier till Skrjabins ofullbordade världsomfattande magnum opus Mysterium.
Här är formen till ytterlighet komprimerad och det motiviska arbetet renodlat konsekvent, samtidigt som det vibrerande expressiva tonspråket tycks sträva bort från kringgärdade tonala marker mot något aldrig tidigare upplevt och hört.
Visionären Mustonen njuter i fulla drag av att ge sig de skrjabinska fantasterierna hän och om tidigare verk stundtals uppvisar vissa bekanta mustonenska manér är han fullkomligt övertygande i sonatens och poemets svindlande tonkaskader. Förhoppningsvis återvänder han till en tonsättare, som på många sätt ger intrycket av en själsfrände.
Publicerad i Hbl 7.3