Skivrecension: Outsinlig melodisk skaparkraft
Einojuhani Rautavaara: Modificata, Incantations, Towards the horizon. Colin Currie, slagverk; Truls Mørk, cello; Helsingfors stadsorkester, dir. John Storgårds. (Ondine)
På Ondines nyaste Rautavaarainspelning får två färska konserter, slagverkskonserten Incantations (Besvärjelser, 2008) och andra cellokonserten Towards the horizon (Mot horisonten, 2008–2009), sällskap av ungdomsverket Modificata (1957). Egentligen handlar det om två ungdomsverk; 2003 omarbetade Einojuhani Rautavaara nämligen det tredelade orkesterverket Modificata genom att ersätta dess ursprungliga första sats med Praevariata, ett annat verk från 1957.
Medan Modificata och Praevariata är modernistiska, rättare sagt dodekafoniska, verk representerar konserterna Rautavaaras mogna stil, som öser ur den tonala traditionen med utommusikaliska impulser.
Cellokonserten Towards the horizon är ett starkt och känslomättat verk. Rautavaara utnyttjar cellons sjungande kvaliteter till fullo. Det inledande temat växer sig till en oändlig solomelodi, som än dyker i djupet, än sträcker sig mot eteriska höjder. Truls Mørk spelar med mjuk men fast klang. Hans imponerande virtuositet kommer fram speciellt i de överjordiska flageolettmelodierna som avbryts av orkesterns dystra repliker.
Blygsam lösning
Slagverkkonsertens titel Incantations och de intensiva rytmerna är lätta att förknippa med schamanismen, ett nära ämne för Rautavaara. Verket inleds med ett lättigenkännligt tema, som blir ett återkommande motto. För att betona det melodiska elementet använder Rautavaara närmast marimba och vibrafon som soloinstrument.
Lösningen är motiverad men något blygsam med tanke på slagverksfamiljens möjligheter och den virtuosa solisten. Först i finalen med solokadensen improviserad av Colin Currie sprängs banken.
I båda konserterna spetsar Rautavaara den tonala harmonivärlden med bittra dissonanser, som ändå aldrig släcker orkesterklangen. John Storgårds låter orkestern andas i takt med de vida melodibågarna.
De expressiva melodierna har en viktig roll även i Modificata. Likväl är det uppseendeväckande hur suveränt den unge Rautavaara utnyttjar tolvtonstekniken för sina egna ändamål.
Skillnaden mellan rationalisten Rautavaara och romantikern Rautavaara ter sig oväsentlig. Det är melodikern Rautavaara vars skaparkraft känns outsinlig.
Publicerad i Hbl 7.3