Musikrecension: Högklassigt på tvärflöjt
Medv. Elisa Kerola, kantele, Tuomas Turriago, piano, Petri Kumela, gitarr, Juha Lauronen, Heikki Parviainen, Petri Piiparinen, Antti Suoranta, slagverksensemble, dir. Jukka Iisakkila. Musikhuset, Camerata 24.3.
Två kvaliteter tycks utmärka flöjtisten Sami Junnonen (f. 1977): utmärkt rytmbehandling och en bred dynamisk skala.
När det gäller rytmbehandlingen vet Junnonen hur man formar fraser, när man kan accelerera eller sakta in och när man kan ta konstpauser. Till exempel i inledande Allemande-satsen i Bachs a-mollpartita, veterligen hans enda soloflöjtstycke, tog Junnonen anmärkningsvärt långa andningspauser mitt i frasen. Dock kändes det helt plausibelt. Sami Junnonen stressar inte och tar i stället rikligt med tid.
När det gäller den dynamiska skalan tycks Junnonen ha utmärkt koll på hur starkt man kan spela i vanliga fall och när man skall lägga in stötarna för att de ska ha någon dramatisk effekt. Spanjoren Cristóbal Halffters soloflöjtstycke Debla (1980) är egentligen ganska ansträngande med sina många utbrott i höga registret. Dock lyckas Junnonen forma det till musik tack vare de övervägda dynamiska skiftningarna. Ställvis var hans klang på silverflöjten exceptionellt mjuk.
Nya sammansättningar
Också i övrigt fanns det mycket att glädja sig åt under Junnonens debutkonsert, till exempel programvalet och de nya kammarmusikformationerna.
Uljas Pulkkis Laet lauloi (2006) för flöjt och kantele var kvällens kanske finaste stycke med sina Hollywoodinspirerade harmonier, naturliga fraser och klanger typiska för instrumenten. Pulkkis bygger långsamt upp en fascinerande klangvärld, flöjt och kantele fungerar förvånansvärt bra (också utan förstärkning), och speciellt bassträngarna på Elisa Kerolas kantele klingar läckert.
I amerikanen Lowell Liebermanns Flöjtsonat från 1987 kom Junnonens utmärkta rytmkänsla till sin rätt i första satsens rubaterade rytmer och Presto energico-satsens eufori, där Tuomas Turriago gjorde en stark insats vid pianot. Amerikanen George Rochbergs Bachinfluerade Ora pro nobis (Nach Bach II, 1989) för flöjt och gitarr (Petri Kumela) var likaså intressant.
Kombinationen flöjt och slagsverkskvartett kunde kanske användas ännu mera kreativt än vad André Jolivet gör i sin Suite en Concert från 1965. Trots att musiken inledningsvis är abstrakt och svår att greppa, finns här en hel del mystik och stämning med svängande rytmer, som framställs snyggt.
Sami Junnonen blev musikmagister 2008 och har sedermera verkat som stämledare i både Tammerforsfilharmonikerna och Björneborgs sinfonietta. Lördagens uppvisning ger vid handen att mera högklassig flöjtmusik kommer att höras från hans håll i framtiden.