Operarecension: Starkt tolkad Debussyopera
Av Claude Debussy. Regi, ljus och scenografi Marco Arturo Marelli, kostym Dagmar Niefind, dir. Mikko Franck. I rollerna bl.a. Topi Lehtipuu, Angelika Kirchschlager, Franҫois Le Roux, Jyrki Korhonen, Lilli Paasikivi och Mia Häkkinen. Premiär på Nationaloperan 23.3.
Pelléas och Mélisande imponerade i Marco Arturo Marellis sceniska helhetstolkning, där han själv svarar för regi, ljus och scenografi. Det blev en stark och levande, ibland till och med hård föreställning med stundtals otroliga skönhetsvärden.
I motsats till vissa avskalade och eteriskt svala visioner av Debussys opera, som till exempel nyligen på Parisoperan, har Marelli valt ett helt annat grepp. Hans persongalleri är inga drömfigurer utan lidande människor av kött och blod. Han skyr inte konkreta och rent av grymma gester, som han tajmar så att de sitter briljant i musiken.
Om man vill kalla Debussy för impressionist eller symbolist må vara en smaksak, men Marelli har tagit fasta på symbolerna i berättelsen. Med undantag för den allra första scenen, där Golaud träffar sin tillkommande Mélisande vid havets strand, domineras scenen av en hotfull, dyster borg, en bunker i betong, som kanske beskriver det själstillstånd som människorna är fångar i. "Jag är inte lycklig här", sjunger Mélisande.
Under den realistiskt framställda handlingen finns en annan verklighet, omedveten och poetisk, berättar Marelli. Vi ser blott ödets avigsida, säger den gamle kungen Arkel i operan. Detta är en berättelse om fyra generationer i en släkt som står på undergångens brant. Hoppfulla blickar riktas mot nykomlingen, den äldre sonen Golauds nya hustru Mélisande, men hon blir ofrivilligt orsaken till den slutliga tragedin.
Två av regins viktigaste symboler är vattnet och en liten båt. I båten upplever Pelléas och Mélisande sin gryende kärlek och i den glider Mélisande ut mot en härlig solnedgång ur ut borgen, då hon i slutet dör sin franska kärleksdöd. Sällan har man sett en så glödande skön sorgedöd.
30 000 liter vatten
30 000 liter vatten finns på scenen under hela operan – en teknisk prestation i sig! Personerna ror, vadar och simmar i vattnet. Men det är ingen teknisk lek. Vattnet finns med i texten, i musiken och med sitt djup, sina krusningar, sin gåtfullhet och sin längtan - i allt!
I princip var alla sångare väl valda och åtminstone fyra av dem är världsstjärnor. Topi Lehtipuu gjorde en härligt rörlig och ungdomlig Pelléas, vars kärlek vaknar till halvbrodern Golauds hustru Mélisande. Rollen är hög för en baryton och låg för en tenor; kanske det var därför hans härliga lyriska tenor inte hördes så bra.
Angelika Kirchschlager var mån om att inte göra sin sjöjungfrulika Mélisande så underdåning som man brukar. Hon sjunger med djup förståelse och inlevelse – och med utsökt varm mezzoklang. Rollen kunde också göras av en ungdomligare sopranstämma.
François Le Roux, som själv i tiden var en strålande Pelléas, är en härligt nyanserad Golaud, grym, ömklig, svartsjuk, ångerköpt och bitter. Han spelar med hela kroppen och med fantastisk frasering och diktion. Det är underbart att denna mångsidiga artist också undervisar flitigt, inte minst på Sibelius-Akademin, fastän karriären inte ännu alls är slut.
Jyrki Korhonen sjöng väl den gamle Arkels roll, han som inte längre kan hävda sig mot sonen Golaud. Rena lyxen var det att ha Lilli Paasikivi som Geneviève, modern till Golaud och Pelléas. Unga Mia Heikkinen var hjärtnypande som Golauds son Yniold.
Operaorkestern gjorde en härlig insats under Mikko Francks ledning. I linje med regin tog Franck energiskt i musiken, spelade relativt snabbt och med accentuerat uttryck utan ändå i allmänhet täcka sångarna.
Debussys enda opera är inte kort och kräver lyhördhet och tålamod av lyssnarna. Till föreställningens flyt bidrog de eleganta scenbytena som ofta skedde med finurlig ridåteknik och utan att musiken stannade upp. Vi känner regissören Marelli från hans utmärkta tidigare uppsättningar av Rosenkavaljeren och Falstaff. Premiärpubliken gav honom och hela ensemblen korta med demonstrativt högljudda applåder.