Musikrecension: Fantasifullt om Mozart och Salieri
Kammaropera av Nikolaj Rimskij-Korsakov efter en pjäs av Pusjkin. Regi: Anselmi Hirvonen, översättning Laura Pyrrö, ljus Anna Rouhu. I rollerna: Laura Pyrrö, Jouni Kokora. Musiker: Tiina Korhonen, Johanna Ovaska. Opera Articos premiär på Puoli-Q 22.3.
På Fjälldalsgatan 16 i Tölö visas som bäst en raritet inom musikhistorien: Nikolaj Rimskij-Korsakovs enaktare Mozart och Salieri (1898), baserad på en pjäs av Pusjkin med samma namn. Den här historien inspirerade senare Peter Shaffer att skriva ett skådespel som Milos Forman gjorde film på (Amadeus, 1984).
Det var när regissören Anselmi Hirvonen (f. 1979) studerade i S:t Petersburg som han i en skivbutik stötte på en inspelning av Rimskijs opera. Hirvonen hade aldrig sett operan, men beslöt sig för att sätta upp den i Finland, dock så att Mozarts roll sjungs av en sopran (Laura Pyrrö) i stället för tenor. Själv har jag aldrig heller sett verket, men konceptet med en kvinno- och en mansröst i stället för två mansröster känns välfungerande, som för att accentuera den rivalitet som Pusjkin tänkte sig att rådde mellan Mozart, det missförstådda och misströstande geniet, och Salieri, sin tids populäraste kompositör. Den här historien har som bekant inte mycket med verkligheten att göra.
Hirvonens föreställningen är något av en syntes mellan Rimskij-operan och Amadeus-filmen när Hirvonen använder sig av samma utdrag ur Mozarts Rekviem som Milos Forman: Introitus, Lacrymosa etc. Operan utgör biffen, men föregås av Mozarts motett Exsultate, jubilate (K 165), som tillsammans med en påhittad dialog utgör en prolog. Pausen infaller efter bara 25 minuter.
Musikaliskt påminner Rimskij-operan om sen Beethoven eller Schubert: musiken är en aning rapsodisk och avbryts abrupt av små krumelurer. Texten är hela tiden i främsta rummet och rösterna täcks aldrig av det enkla ackompanjemanget.
Laura Pyrrö sjunger som en Guds ängel, speciellt i Exsultate, jubilate, där hon formar de vokala linjerna och dekorationerna perfekt. Jouni Kokora är auktoritativ i sin tolkning av Salieri.
Regin är gripande, stämningen intim och ljussättningen verkligt fin. Ändå är det någonting som fattas. Ett ostämt piano och en fiol kommer aldrig att mäta sig med en hel orkester eller liten kammarensemble. Storyn är inte heller så intressant. Trots det är föreställningen värd att ses.
Föreställningen ges sju gånger till den 14.4.