Sjöjungfrumammor som inte kan fångas
Text: Paula Salminen. Regi: Salla Taskinen. Dramaturgi: Emilia Pöyhönen, Minna Leino. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Karoliina Koiso-Kanttila. Sånger: Sanna Salmenkallio. Ljus: Aslak Sandström. Ljud: Jani Peltola. På scenen: Marja Salo, Kristiina Halttu, Kristiina Halkola, Heikki Pitkänen, Jani Karvinen, Timo Tuominen. Premiär på Nationalteaterns Omapohja-scen 21.3.
Den mytiska mamman frekventerar böcker, filmer och pjäser. I Monika Fagerholms roman Underbara kvinnor vid vatten från 1994 är hon en ”strandkvinna” med bikini, Jacqueline Kennedy-solglasögon och drömmar som ingen i familjen har tillgång till. I sonen Thomas ögon är hon en sjöjungfru, ett sagoväsen som slutligen försvinner ur hans liv.
Den mytiska mamman går igen i Paula Salminens pjäs 13 uponnutta vuotta (Tretton dränkta år). Mamma Helena (Kristiina Halttu) svansar runt i ceriseröd baddräkt, med det mörka håret utsläppt i vågor längs ansikte och axlar. Högt uppe på en piedestal sitter hon med den matchande röda floden vid sina fötter. Hon betraktas och tillbes av dottern Eeva (Marja Salo) som i vardaglig rutig skjorta och urblekta jeans utgör en bjärt kontrast till strandkvinnan.
Regissören Salla Taskinen har förvandlat Salminens intima mor-dotter-drama till en vidunderlig föreställning på Nationalteaterns lilla Omapohja-scen. Anslaget med mamman som en dag mystiskt och spårlöst försvinner ur sin dotters liv påminner om Fagerholms romaner – inte bara Underbara kvinnor utan också Den amerikanska flickan och Glitterscenen. Också här utövar vattnet – byns flod – en stark dragningskraft på karaktärerna. Hos huvudpersonen Eeva vållar vattnet ett sådant obehag att man undrar om det är livet hon är så paniskt rädd för att drunkna i.
Scenografen Katri Rentto har skapat en undervattensvärld med hjälp av buckliga spegelytor och ett akvarium i scenens hörn. Trots den suggestiva inramningen finns det plats för både intimitet och vardag. Akvarievattnet som kvinnorna plaskar i kan tolkas som livmoderns innanhav som binder samman barn med mor.
Lyckade karaktärer
Det här är ett generationsdrama där de starkaste spänningarna uppstår mellan Salos Eeva och hennes dementa mormor gestaltad av en ypperlig Kristiina Hakola. Tre blir plötsligt två och flickan blir ensam på klippan när det svävande molnet lämnar himmelen. Utan sin mamma tvingas Eeva sköta mormodern och relationen öppnar ett spektrum av känslor. Att hjälpa en annan verkar ändå vara vägen till att må bra. Man lär dottern simma, hjälper mommo när hon kissat på sig, badar bastu och bestraffar ibland medsystrar och -bröder med fräsande löyly. Den karelska dialekten med sina mie- och sie-pronomen stärker närhetskänslan ytterligare.
Övergångarna i tid och rum kunde ibland vara lite smidigare och någon dramaturgisk svacka kan avläsas i texten.
Karaktärerna är däremot lyckade och likaså tolkningarna. Timo Tuominen stjäl genast showen med sin buttra men blödiga fiskare som i den inledande scenen förbannar sig över de supande abiturienternas lekar vid vattenbrynet. Hakola charmar med sin pillemariska krutgumma som verkar ha en oändlig uppsättning slagkraftiga repliker i badrocksfickan.
I tur och ordning regredierar mormor och barnbarn. Att Marja Salo har enorma krafter är uppenbart, speciellt när hon förvandlas till liten, arg flicka som försöker lära sig simma genom att doppa huvudet i mormors fotbadstunna. Att gestalta en tonåring utan maner är något som överlag verkar vara svårare för skådespelare, kanske för att tonårsflickan är ännu mer mytomspunnen än sin mamma.