Recension: Dager i stillhetens historie
Aschehoug 2011
När jag läst alla årets 14 kandidater för Nordiska rådets litteraturpris, var det nog den här boken som jag mindes bäst och som fortsatte att leva intensivast i mig efteråt. Merethe Lindstrøms Dager i stillheten historie är ett skolexempel på en god roman av den stillsamt förtätade typen, och det är inget tråkigt med detta faktum. Glöm experimenten, glöm det där med formförnyelse och att överskrida gränser. Omväxling förnöjer, men det finns författare som kombinerar hantverksskicklighet och känslomässig intensitet på ett alldeles klassiskt sätt och det fungerar, det klingar rent och länge.
Dager i stillhetens historie är en tät och elegant berättelse om tystnaden som lagt sig över Evas och Simons långa äktenskap. I lågmält välavvägda meningar följer texten Evas reflektioner, via minnen, associationer och cirklandet kring det förträngdas attraktion och repulsion. Det som avslöjas bit för bit är en bild av djupaste sorg.
Det är Simon som slutat tala, och det kan bero på att han är gammal och dement. Han har "rest in i sig själv" och lämnat hustrun kvar utanför. Men så småningom förstår vi att det hänt mera än så, att någonting har pågått under hela deras långa äktenskap. Att både Eva och Simon har varit bra på att förtiga saker, smärtsamma tragedier i sitt förflutna.
Tystnaden, arvet
De har uppfostrat tre döttrar utan att berätta för dem varför Simon inte har någon släkt eller vad Eva upplevt innan hon blev deras mor. De har förtigit omständigheter av förkrossande tyngd i ett försök att undkomma dem, men diffusa hot och fantomsmärtor hemsöker deras vardag.
Den lettiska städhjälpen Marija har under en kort tid lyst upp Evas och Simons tillvaro, hon har blivit en vän och förtrogen. Men sen har något förfärligt hänt som gjort att de hastigt sagt upp henne och avbrutit all kontakt. De vuxna döttrarna är rasande, Eva och Simon vägrar förklara vad det är frågan om. Döttrarnas starka reaktion här är romanens enda lite svagt underbyggda detalj, men kanske tänkt att framstå som ett symtom på en djupare generationsspänning.
Dager i stillhetens historie är spännande på ett sätt som inte har något banalt över sig. Därför vill jag, med risk för att bli otydlig, inte berätta mera konkret vad det rör sig om. Det gradvisa "avslöjandet", hur texten arbetar sig mot allt större tydlighet, är ett med romanens tema.
Det temat uppfattar jag som frågan om hur vi bär våra sår. Exponerar vi dem som en del av vår identitet och rentav det arv vi delar med våra barn, eller döljer vi dem i ett försök att skydda oss själva och dem vi älskar? Och vilketdera gör oss mera sårbara i nuet?